Min ouppnåliga önskelista

Jag har en ouppnålig önskelista. På den samlar jag saker som jag inte har råd med om jag inte vinner på lotto eller har shoppingförbud på allt annat under en lång period. Jag har två nya saker på denna lista.

Det första är en klänning från Orla Kiely. Jag tycker den är såååå söt och jag skulle känna mig precis som Mia Farrow i RoseMarys baby i den.



Och så till nästa lilla dyrgrip:
På mitt jobb finns det något så tokigt som en Hermés-klubb. Japp! Fyra stycken av damerna här är besatta av Hermés och har typ 15 sjalar var ( som kostar 3000 st ) och alla utom en har även en Hermés-väska. Dessa väskor kostar från 50 000 kronor och uppåt. Det är på riktigt över mitt förstånd. Skulle aldrig lägga så mycket pengar på en väska om jag inte var mångmiljonär. Däremot har de ju oxå Hermés- armband som jag fått prova, och blivit kär i... Så ett armband får hamna på min än så länge ouppnåliga önske-lista. ( Ett tunt med guld i orange eller rött)



Båda dessa saker kostar ca 3000 kr ( armbandet lite mer) och jag vet att ni tycker jag är knäpp som skulle kunna tänka mig att spendera detta på sådana ytligheter.... Och visst är det knäppt! Men egentligen tycker jag att det är lika knäppt att folk dreglar ihjäl sig över en Iphone eller vill ha en ännu större TV än den fina ganska nya man redan har (Man förstår väl filmen lika bra för det?). Det handlar ju bara om olika intressen, och inget av det är mer knäppt eller fel än det andra. Båda är precis lika knäppt.

Jag känner mig inte på något sätt finare när jag har dyra saker. Det bästa jag vet är att göra ett riktigt fynd på en secondhand- affär. Då är man ensam om plagget och ej ruinerad. Men dyra saker är ju ibland också väldigt fina, och önska sig får man ju faktiskt. Vare sig det är ett armband eller en Iphone.

Pin It