Järnvägsspår

Bild

Det är något visst med tågresor. Jag har åkt väldigt mycket tåg genom åren. Med en far och en mor på olika delar av landet vart det åtskilliga timmar i SJ:s vagnar.

Till att börja med är allt stissigt. Ungar skriker, det prasslas med godis, det är ett jäkla springande till restaurangvagnen. Men efter ett tag infinner sig lugnet. Det mörknar ute, barnen somnar, även vissa vuxna sitter och sover med gapande munnar. Andra sitter försjunkna i böcker, någon dam löser korsord, folk är mätta och det har lungnat sig med prasslande och spring till restaurangvagnen. Jag älskar dessa stunder. Man får så mycket tid att tänka, och man är aldrig stressad för man kan ändå inte göra nåt annat än att bara sitta där.

Jag har några fina tågminnen som jag samlat på mig under årens lopp:

♥ Det första minns jag inte själv, men min mamma har berättat. Jag och mamma sitter i en kupé mitt emot en man med extremt fula tänder. Du vet, skitiga, gula, som om han inte borstat dem sedan han var 20. Mamma ser hur jag stirrar och ber tyst att jag inte ska öppna käften. -Mamma! Varför har den farbrorn så fula tänder? får jag ju förstås ändå ur mig, högt och tydligt...

♥ En tågresa har jag nämnt förut. Den innehöll en kupé utan ventilation, fisande hundar, palestinasjalar runt huvudet och väldigt mycket fnittrande.

♥ På väg mot Roskilde. Jag är 17 år och förälskad som aldrig förr. Jag åker med min pojkvän och hans kompisar. Det är proppfullt i hela vagnen, vissa har uppfällbara stolar i gången då det inte finns sittplatser. Och det är öl, musik och pussar och jag älskar mitt liv.

♥ En tågluff i Europa. Tåget ska ta oss mot Köpenhamn. Vagnen är full av folk och det är natt och vi försöker sova. Emil, min reskompis väcker mig och säger att vagnen bakom är helt tom, att han går dit och lägger sig. Jag mumlar till svar att jag stannar kvar. Morgonen efter ska jag väcka honom. Problemet är att efter vagnen jag befinner mig i finns ingen vagn. Den har kopplats av och är på väg till Berlin. Emil är på väg till Berlin.

♥ Jag träffade ett ex på ett tåg en gång. Vi hade inte setts på länge och vi bytte till oss platser så vi fick sitta bredvid varandra. De första två timmarna snackade vi ikapp oss på allt som hänt. De sista tre hånglade vi så jag fick sår på hakan. Sen var vi framme, sa hejdå och hördes inte på hundra år igen. Det var fint.

Om lite mindre än en timme rullar vi in på Stockholms central och jag får ytterligare en tågresa att lägga på minnet.

Pin It