Livet och döden.

Okej...jag känner att jag måste skriva, för även om jag inte kände dig längre så tänker jag på det som har hänt hela tiden och fasar över att livet är så rysligt nyckfullt och orättvist...

När jag var 15 år gammal åkte jag på språkresa till Hastings med finaste Emelie. Det var en sommar full av skratt, tårar, dans, alkohol, navelpiercing, häng i parker, flummiga engelska-lektioner, och ett hopp om att tonåren inte skulle bli så tråkiga ändå... På resan träffade man många fina vänner och vi hade en oförglömlig sommar... Jag är ju sämst att hålla kontakten med folk men i och med kära facebook har man ju börjat bli uppdaterad igen...

Igår fick jag veta något väldigt hemskt och så sorgligt att man inte vill tro att det är sant. Trisse, tjejen från språkresan med mycket rött i håret, stort skratt och mest energi finns inte längre. Hon ramlade bara ihop och man hittade henne med hjärtstillestånd. Vet inte än vad som hänt, men hon var som vilken frisk 27-åring som helst. Hon hade en liten son. En man. Ett hus. För en vecka sedan skrev hon på facebook att hon myste med sina killar... häromdagen att hon åt mjuk pepparkaka... nu finns hon inte mer. Huset har ingen Trisse. Hennes man har ingen fru. Sonen har ingen mamma. Annat än i sina hjärtan förstås... Men ingen mamma de kan mysa och äta pepparkaka med...

Jag tänker så mycket på hennes nära... undrar hur man klarar av att leva efter något sådant? Hur går det till?

Men mitt i allt det hemska blir man påmind om att man verkligen ska ta tillvara på livet och sina nära, för allt kan gå så fort, så fort... Så gör det. Krama varandra lite extra efter att ni läst detta inlägg och tänk på allt det vackra ni har.. Livet är flyktigt.

Vila i frid, fina Trisse. Hoppas de andra änglarna tar väl hand om dig...

Pin It