Något av det jobbigaste, svåraste, sorgligaste och mest skrämmande jag vet.

Något av det jobbigaste jag vet är att att ta beslut i livet. Det kan vara allt från oviktiga saker som att välja glassort eller instagramfilter till stora livsavgörande beslut när man står i ett vägskäl. När det kommer till de livsavgörande besluten vill jag helst inte vara vuxen längre. Då vill jag vara liten så att någon säger till mig vad jag och andra kommer att må bäst av.

Något av svåraste jag vet är att göra någon ledsen. Ibland gör man det fastän allt man ville var att göra väl. Som om man t.ex har någons hjärta i sina händer men inte kan vårda det som hen vill, och man måste lämna tillbaka hjärtat fastän man ser att det är sprickor i kanterna.

Något av det sorgligaste jag vet är ensamma gamla människor. Som har förlorat sina kära och sitter ensam med sina minnen från en svunnen värld som ingen längre förstår och som ingen längre har tid att lyssna på.

Något av det mest skrämmande jag vet är när jag tänker på hur rädda människor är i den här världen. Rädsla föder hat och gör att världen blir en väldigt mycket mer otrevlig plats att vara på. Ofta förundras jag över hur det i ens närhet känns så varmt och fint men när man ser på det politiska klimatet i världen känns det så individualistiskt, kallt och fientligt.

Något av det finaste jag vet är riktig vänskap. Har man det tar man sig igenom de flesta av situationerna ovan. Förutom den tredje, och det är det som gör den så himla sorglig.

Om att längta bort. Att aldrig känna sig riktigt hemma.

Ibland tänker jag att jag kanske inte borde bo i Stockholm. Att jag kanske skulle vara lyckligare på en lugnare plats, där allt inte är så ytligt. Jag älskar Stockholm på väldigt många vis, men på senare tid har jag haft en känsla som jag inte haft förut riktigt. Att det liksom gör ont i mig när jag besöker vackra platser som har ett lugn över sig. Och att jag helst av allt vill stanna där och inte åka hem.

I helgen besökte vi Christians barndomskompis Martin och hans flickvän Emma. De bor i Böste vid Smygehuk, allra längst söderut i Skåne. Ett underbart hus, precis vid havet, i kvarter som känns som Astrid Lindgrens sagor. Och jag drömde mig såklart bort. Hur jag bodde där, köpte färskt bröd varje morgon, tog långa strandpromenader och skrev musik. Att vi kanske hade ett litet bed and breakfast, eller kanske ett bageri, och att vi åkte till Köpenhamn en timme bort när vi ville ha annan arkitektur, öl och kuruseller.

En dag kanske... Så länge får jag hålla till godo med Stockholm. Kanske är det lika bra. Kanske skulle jag ständigt vara mörkrädd och aldrig vänja mig vid spindlarna?  Kanske är jag en alldeles för rotlös själ som aldrig kommer känna mig riktigt hemma någonstans? Eller så skulle det bli alldeles fantastiskt... Tills jag vet svaret känns det fint att drömma.

I väggarna bor 1000-tals historier, om jag lyssnar noga kan jag höra hur du viskar dem.

 

 

Foto: Christian Gustavsson

Malmö centarstation måndag morgon 07.00. Solen går upp och målar guld över tågvagnar. Det är lugnt och stilla och kaffet smakar som vanligt gott på världens kanske finaste Starbucks.  Gamla koffertar och rustik inredning. Ute på perrongen tittar jag upp på de vackra valven och tänker att tiden lika gärna skulle kunna vara någon annan. Början av 1900- talet, 40-tal, eller 80-tal. Och så tänker jag att det är lite märkligt... På en plats där människan ständigt är på väg någonstans,  där stressade klackar smattrar mot stenplattor och kaffet i muggen skvätter upp över kanten,  där är det som om tiden stått stilla.

Vi bygger korthus som så lätt rämnar.

Ibland känns det som om man famlar på i blindo utan att veta vägen. Man snubblar över oknutna skosnören och tappar bort nycklar som passar i låsen. Allt man ville var att vara lycklig, men piller faller genom fingrarna och moln tycks alltid vara ivägen. Någon sa att man kan bestämma sig för lycka. Jag har försökt flera gånger, men kanske är jag för ambivalent för att vara tillräckligt konsekvent i mina beslut, och då rinner lyckobeslutet bort och iväg och ner i gatubrunnar och blandas med vatten från den regnigaste sommaren. Men jag gör ett försök till. Bestämmer mig för att hösten som nalkas ska bli den finaste. Och nu när det är bestämt känns det ju ganska härligt med höst trots allt. Punkt.

Foto:Christian Gustavsson

För ett år sedan visste jag inte ditt namn, baby. Nu är du allt jag vet.

27 juni 2011. En natt på f12. Söt kille med snälla, bruna ögon och glugg. Jag balanserar med klackar på trappsteg mot honom och vi delar en cigarett trots att jag redan rökt 1 miljon minst. 100 frågor, en efterfest, ett nakenbad och 1000 kyssar senare vandrar jag hemåt. Det är morgon i Stockholm och jag kryssar mellan folk som är på väg till jobbet. Jag kan inte sluta le när jag tänker på någon fin med glugg och undrar om vi någonsin kommer ses igen. Helt ovetandes om att han precis ett år senare har en plats på kudden bredvid min varje kväll.

♥♥♥

Min stad.

Minns du när vi alltid promenerade längs gatorna i söders äldsta kvarter? Kvarteren som Hjalmar Söderberg beskriver så fint i sina böcker och som jag tänker än idag ser nästan precis likadana ut. Minns du hur jag alltid ville drömma om framtiden och hur det ibland skrämde dig? Träd, vår bänk, vackraste utsikten, sommarnätter eller vinternätter. Klackskor på kullersten och varm andedräkt mot en kall kind. Rök utan cigaretter. Eller av cigaretter. Minns du? På den tiden var Stockholm inte riktigt min stad än. Det var din stad. Men jag var din och sakta men säkert blev staden vår och slutligen min. Ensam. Tid har passerat, anslagstavlor har tömts och fyllts upp igen, nya klackar på samma kullerstenar och andra människor på vår bänk. Men när jag går där tänker jag alltid på dig. Och så tänker jag att kärlek aldrig försvinner. Att den bara ändrar form lite. Precis som Stockholm. Min stad.

Vi måste sluta andas varandras luft om vi ska få några svar.

Hjärtslag. De slår fortare nu. En strykning över skulderbladet. En kyss i nacken, och hon tappar fotfästet. Han vet precis vad hon tycker om. Välkända läppar, ögon, ord. De faller inåt, bakåt... framåt? Nej! Framåt är försent. Allt är försent nu. Alla ord är nedbrutna till bokstäver som inte längre går att få ihop. Alla misstag är gjorda och inga smekningar kan få dem ogjorda. Det bara känns så. Är det för att allt är försent som det plötsligt känns så rätt? Och hur kan det egentligen vara fel när det känns så bra? Blickar bränns. Och hans händer. Hans händer.... Han vet precis vad hon tycker om. Och ibland är det ju så förbaskat svårt att vara stark. Men så har vi rubriken. Det finns alltid en rubrik. För det finns inga svar att hämta mellan skrynkliga lakan, fjäderlätta fingertoppar och förbrukade ord. De måste sluta andas varandras luft om de ska få några svar.

Jakten på det perfekta

Ibland kan jag bara bli så väldigt trött. Trött på hur vi kvinnor ska vara. ( jag vet att män oxå upplever detta, men inte riktigt i samma utsträckning)

Jag kan bli så trött på mig själv. Trött på att jag har så höga krav. Trött på att jag vill att folk ska se mig som perfekt. Alltid fina kläder, den finaste lägenheten, rolig, charmig, snäll, smart, bra i sängen, bra på scen, perfekt hy, perfekt figur. Trött på att tycka det är lite jobbigt om jag skulle råka träffa någon när jag osminkad är på väg till gymmet. Trött på att be om ursäkt för att jag inte rakat mig ordentligt på alla ställen där man ska raka sig. För vi tjejer har hår på ställen där vi inte ska det. Vi tjejer har celluliter och vi har glåmig hy på vintern, och ibland luktar det äckligt när vi fiser. Jo, det är sant!

Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar mig själv i alla lägen. Faktum är att det verkligen inte är sant. Jag känner mig ofräsch om jag inte rakat mig under armarna. Jag känner mig långt ifrån söt när jag vaknar upp osminkad med torr och glåmig vinterhy. Jag känner mig slapp i hela kroppen när jag inte tränat på en månad.

Runt omkring mig ser jag snygga tjejer på tidningsomslag. Smala, utan celluliter, perfekt hy. Jag läser om att killar gillar naturliga tjejer.... är det verkligen så? Vet killar verkligen vad naturliga tjejer är eller har det helt glömts bort i en värld bland träningshysteri, rakhyvlar, foundations och blekta tänder? Jag börjar faktiskt tro det. Att det verkligen glömts bort. Och vi tjejer fortsätter att raka och smörja och sminka och träna och inte äta. Och spär på myten om den perfekta kvinnan.

Kommer vi någonsin våga ta ett steg tillbaka? Eller kommer det bara bli värre och värre? Kommer ätstörningar öka ännu mer?Kommer plastikkirurgi bli lika vanligt som frisörbesök? Det skrämmer mig det här.... Det skrämmer mig att vi vill vara så himla perfekta...

Min första kärlek

"Vi ska alltid minnas den här dagen! Nu står vi stilla och njuter av känslan av att vara 16 år och vara på väg till världens bästa fest." Och där stod vi, jag och min bästa vän, blundade och kände oss lyckliga. På riktigt lyckliga över att just vi var 16 år och hade världens bästa liv. Sen sprang vi vidare, bort från huset och trädet där vi stod och fortfarande, 11 år senare, sitter bilden tydligt fast i mitt minne.

Det här var en kväll då det var extra varmt i Östersund för att vara maj, det var en kväll då vi kände oss odödliga och hade känslan av att vi skulle vara evigt unga, det här var en kväll då en lekpark stod i brand någonstans på natten, det här var kvällen då jag för första gången kysste min första riktigt stora kärlek. Det visste jag förstås inte då, jag såg det som vilket hångel som helst.

Tre månader senare var allt annorlunda. Tre månader senare satt jag och grät floder i mitt rum.

På slutet av sommaren hade vi bestämt oss för en riktigt dejt, en dejt som blev tre dygn i hans bortresta föräldrars hus. Vi tjyvlånade hans pappas bil och åkte på äventyr, hånglade i timmar till Bob Marley och Portishead, tog rökpaus för att sen gå in och borsta tänderna och sen hångla i flera timmar till. Vi somnade aldrig på nätterna utan låg och pratade i timmar. Allt var så lätt, så okomplicerat och jag ville stanna nära honom mellan hans lakan för evigt.

På morgonen den fjärde dagen skjutsade han hem mig för att sedan åka långt bort, länge. Han skulle börja skola i Norge, och han tyckte inte om avståndsförhållande. Så fort jag stängde bildörren och vände bort ansiktet kom tårarna. Jag grät i flera dygn.

På måndagar under hösten som följde åt jag alltid middag hos min morfar och mormor innan jag skulle på kör. En måndag då jag kom dit, var han plötsligt där. Bara hoppade fram med en stor blomma. Han som aldrig ens träffat någon i min familj, han var plötsligt bara där. Hade ringt mina föräldrar, tagit reda på vart jag skulle befinna mig och bestämt med morfar och mormor. Jag dog. Jag kunde inte förstå att någon kunde göra så för mig. Jag minns att vi gick in på mitt rum hos morfar och mormor, ja precis det rummet jag befinner mig i nu, hånglade sönder varandra och bestämde att vi skulle bli ihop, oavsett avstånd eller ej.

Så i just det här rummet blev jag ihop med min första stora kärlek. Kärleken som förändrade mitt liv. För den första kärleken förändrar ens liv. Man blev lite stoltare, lite vackrare, och hade äntligen fått svar på frågan: Kommer någon någonsin att kunna älska mig? Konstiga lilla mig... på riktigt?

Om åren som försvann...

Jag var 18 år. Minns att jag ville gå ner några kilo till student- balen. Inte så mycket liksom, jag var rätt okej, men bara några kilo så att jag skulle se perfekt smal ut i klänningen.

Lyckades inte. Efter balen jobbade jag hela sommaren på kafé och bakade kakor och i stället för att gå ner de där 5 kilona gick jag upp ytterligare fem. Inte så märkligt eftersom jag levde på kaksmet och kvällarna bestod av tjejkvällar med polly, zoo och popcorn. När sommaren var slut hade jag panik. Jag hade alltid tyckt att jag var ganska söt, men plötsligt föraktade jag vad jag såg i spegeln.

Jag reste till Dublin och det enda jag hade i huvudet var mat. Skippade pub- kvällar för att jag hellre ville sitta hemma och stirra in i väggen än att få i mig kalorier på en pub och känna mig fet i ett främmande land. Väl hemkommen till Sverige tränade jag som en galning och märkte att det plötsligt var väldigt lätt att inte äta. Åt bara precis vad jag behövde. Kolhydrater blev min största mardröm och mina 5 kilon var borta för länge sen, och balens fem kilon oxå för den delen. På en tågluff runt Europa levde jag på frukt, naturell youghurt, kaffe och cigaretter.

Hemkommen från tågluffen var mina kompisar oroade och pratade med min mamma. Jag tyckte förstås att de överreagerade då jag ju minsann bara hade blivit lika smal som de och hatade att jag hela tiden hade mammas hökögon över mig. Och mina vänners oxå för den delen.

Som tur var skulle jag börja musikalskola. Bort från familj och vänner. En nystart utan hökögon. Nu kunde jag äta som jag ville. Prestations-ångesten på skolan gjorde ju dock inte saken bättre. Jag promenerade eller simmade varje morgon före frukost, dansade två-tre timmar på skolan ( med ångest för alla speglar) och gick ofta på två pass på gymmet på kvällen. Matintaget bestod ungefär av en knäcke-macka på morgonen, ett stort äpple till lunch, en varma koppen och ett ägg på kvällen. Den lilla energi jag hade gick åt till att räkna ut hur mycket jag kunde tillåta mig att äta på dagarna i stället för att utvecklas som musikalartist.

Jag träffade en kille som dock började ha lite koll på mig och som fick mig att äta, men ganska länge vart det omvänd effekt. Så fort jag ätit för mycket hängde jag över toasitsar och bad till Gud att ingen skulle höra mig eller se spår efter att jag spytt upp allt.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt en dag hade jag fått nog. Plötsligt en dag såg jag att jag var väldigt smal, plötsligt en dag kunde jag behålla pastan och vinet i magen utan att ångesten tog över hela min kropp. Plötsligt en dag kände jag att jag ville ha livet tillbaka. För en ätstörning tar ifrån dig hela ditt liv. Du blir osocial, tappar utstrålning, ja du tappar hela din personlighet och all din livslust.

Nuförtiden äter jag vad jag vill utan att få ångest, men det tog tid att komma dit. Fortfarande kan jag få små återfall, och fortfarande längst in i bakhuvet har jag en liten koll på vad jag äter, men jag har hittat min balans, och det är jag oerhört glad över. För det finns ju inget bättre än att dricka vin och äta pizza med vänner, unna sig en morotskaka till kaffet, ha picnic med massa godsaker. Om du så var smalast och snyggast i världen, hur kul skulle det vara om allt du gjorde var att sitta hemma själv och stirra in i väggen för att du är så rädd att du ska tvingas äta bland folk?

Jag vet att jag hade tur, jag hade människor omkring mig, och jag kunde ta mig ur mina problem på egen hand. Det var väldigt svårt, och jag vet att det är många som har det ännu svårare. Men jag hoppas att folk kämpar och hjälper varandra. Det är en hemsk och vidrig sjukdom. Och det är hemskt att samhället fått framförallt oss tjejer att tro att vi är lyckligare ju smalare vi är. För så är det verkligen inte. Inte nånstans.

Från förälskelse till kärlek - en onsdagsdikt, typ...

(Bild)

Det går en rysning längs hela din ryggrad när han viskar ord i ditt öra.
Ditt hjärta stannar när hans hand råkar nudda din då ni går bredvid varandra och tusen snöflingor virvlar och det är 10 minus, men du märker inte kylan för din hand brinner.
När han ler mot dig upphör världen existera och du måste snart titta bort för annars viker sig dina knän och du smälter ihop till en liten hög av kärleksmolekyler.
När du ligger ensam i din säng på kvällen har han i hemlighet en plats på kudden bredvid din och det enda du kan tänka på är viskningar och värmen på din hand som aldrig går bort och hur tusan du ska kunna bete dig normalt och hur du ska få honom att bli på riktigt på kudden bredvid din.

En dag, en stund senare kysser han dig och nu dör du på riktigt.

Fyra timmar senare kan du andas normalt igen.

En vecka senare får en annan tanke oxå plats i ditt huvud.

Ett år senare fryser du lite på en promenad bland snöflingor hand i hand i hans ficka. Och du ler åt tanken på hur du inte kunde andas och skakande knän och nuddande händer. Och du ler ännu mer åt att han är på riktigt varje kväll på kudden bredvid din.

Ett möte för längesedan...

Det var en kall februari-kväll för några år sedan. Jag hade några dagar tidigare fått veta att jag fått jobb utomlands och skulle om tre veckor fara långt bort och vara borta länge.

Jag var precis hemkommen från en dag på butiken och satt uppkrupen i min lilla, lilla lägenhet som jag hyrde i andra hand. Då ringde telefonen. En vän frågade om jag ville följa med ut. Nej, tänkte jag rent spontant eftersom det var ljust och varmt i mitt krypin, och mörkt och kallt utanför fönstret. Men ändå så kände jag att jag snart skulle lämna Sverige, åka långt bort, och borde passa på att umgås.

Sagt och gjort. På med nån liten klänning och min fuskpäls som jag bar på den tiden och ut i rusket med destination Kungsholmen. Där var det ju nämligen förfest hos någon som jag inte visste vem.

Denna någon öppnade snart dörren och jag trängde mig på, helt ovetande om att han jag nyss hälsat på skulle komma att spela en väldigt stor roll i mitt liv. Visst är det märkligt? Att en människa i ena sekunden inte existerar för en, och sen öppnas en dörr och det är början på en ny del av ens liv...

Första kvällen hände ingenting, men det var något i luften, definitivt något i luften. Dagen efter bad jag min kompis om hans nummer, och följande helg bjöd jag honom på fest.

På förfesten pratade vi knappt med varandra, men på Marie Leaveau bröt jag isen genom att följa med honom på herrtoan när jag ej orkade stå i kön på damernas. Sen hamnade vi i baren och inom 10 min kysstes vi och omvärlden upphörde existera.

En taxiresa bort fanns hans säng och där sov jag varje tills mitt flyg två veckor senare skulle ta mig långt bort under en lång tid.

I taxin på väg till flyget grät jag och undrade om det vi hade haft var början på något stort? Det var det, men vägen dit var lång. Och den vägen mina vänner, det är en helt annan historia...