Min stad.

Minns du när vi alltid promenerade längs gatorna i söders äldsta kvarter? Kvarteren som Hjalmar Söderberg beskriver så fint i sina böcker och som jag tänker än idag ser nästan precis likadana ut. Minns du hur jag alltid ville drömma om framtiden och hur det ibland skrämde dig? Träd, vår bänk, vackraste utsikten, sommarnätter eller vinternätter. Klackskor på kullersten och varm andedräkt mot en kall kind. Rök utan cigaretter. Eller av cigaretter. Minns du? På den tiden var Stockholm inte riktigt min stad än. Det var din stad. Men jag var din och sakta men säkert blev staden vår och slutligen min. Ensam. Tid har passerat, anslagstavlor har tömts och fyllts upp igen, nya klackar på samma kullerstenar och andra människor på vår bänk. Men när jag går där tänker jag alltid på dig. Och så tänker jag att kärlek aldrig försvinner. Att den bara ändrar form lite. Precis som Stockholm. Min stad.

Pin It