 |
| Mamma Åsa, mormor och morbror Mats. |
 |
| Blomsterflicka. |
 |
| Morbror Anders i Norge. |
 |
| Morfar, mormor och Anders fikar på en rastplats. |
 |
| Morbror Anders och moster Lena. |
 |
| Coola morfar åker skidor i Storlien. |
 |
| Mamma och Reidar i matchande jackor. Och Mats och Monica. |
 |
| Foton från mammas modellkarriär. Så himla vacker. |
 |
| Min modelldebut. :) |
 |
| Var tydligen en stjärna på att apa mig och göra miner redan då. |
 |
| Strike a pose! ;) |
"Vi ska alltid minnas den här dagen! Nu står vi stilla och njuter av känslan av att vara 16 år och vara på väg till världens bästa fest." Och där stod vi, jag och min bästa vän, blundade och kände oss lyckliga. På riktigt lyckliga över att just vi var 16 år och hade världens bästa liv. Sen sprang vi vidare, bort från huset och trädet där vi stod och fortfarande, 11 år senare, sitter bilden tydligt fast i mitt minne.
Det här var en kväll då det var extra varmt i Östersund för att vara maj, det var en kväll då vi kände oss odödliga och hade känslan av att vi skulle vara evigt unga, det här var en kväll då en lekpark stod i brand någonstans på natten, det här var kvällen då jag för första gången kysste min första riktigt stora kärlek. Det visste jag förstås inte då, jag såg det som vilket hångel som helst.
Tre månader senare var allt annorlunda. Tre månader senare satt jag och grät floder i mitt rum.
På slutet av sommaren hade vi bestämt oss för en riktigt dejt, en dejt som blev tre dygn i hans bortresta föräldrars hus. Vi tjyvlånade hans pappas bil och åkte på äventyr, hånglade i timmar till Bob Marley och Portishead, tog rökpaus för att sen gå in och borsta tänderna och sen hångla i flera timmar till. Vi somnade aldrig på nätterna utan låg och pratade i timmar. Allt var så lätt, så okomplicerat och jag ville stanna nära honom mellan hans lakan för evigt.
På morgonen den fjärde dagen skjutsade han hem mig för att sedan åka långt bort, länge. Han skulle börja skola i Norge, och han tyckte inte om avståndsförhållande. Så fort jag stängde bildörren och vände bort ansiktet kom tårarna. Jag grät i flera dygn.
På måndagar under hösten som följde åt jag alltid middag hos min morfar och mormor innan jag skulle på kör. En måndag då jag kom dit, var han plötsligt där. Bara hoppade fram med en stor blomma. Han som aldrig ens träffat någon i min familj, han var plötsligt bara där. Hade ringt mina föräldrar, tagit reda på vart jag skulle befinna mig och bestämt med morfar och mormor. Jag dog. Jag kunde inte förstå att någon kunde göra så för mig. Jag minns att vi gick in på mitt rum hos morfar och mormor, ja precis det rummet jag befinner mig i nu, hånglade sönder varandra och bestämde att vi skulle bli ihop, oavsett avstånd eller ej.
Så i just det här rummet blev jag ihop med min första stora kärlek. Kärleken som förändrade mitt liv. För den första kärleken förändrar ens liv. Man blev lite stoltare, lite vackrare, och hade äntligen fått svar på frågan: Kommer någon någonsin att kunna älska mig? Konstiga lilla mig... på riktigt?
När jag bläddrar i mina dagböcker känns det som om jag haft världens mest deprimerade liv. Det är mest bara hjärtesorg, misslyckade kärleksaffärer, ätstörningar och nedvärderande ord om mig själv. Jag skriver nämligen nästan bara dagbok då jag mår dåligt, det är då jag behöver ventilera.
Det fina med livet är att där är det precis tvärtom. När jag tänker tillbaka på alla olika epoker av mitt liv så minns jag nästan bara det fina, det klara och gångerna jag skrattade mest eller var som mest kär. Antar att det därför är så lätt att tänka att det var bättre förr. Man minns allt med ett romantiskt skimmer runt sig. Jag gör det i alla fall...
Gymnasiet minns jag bara positivt. Det var hångel och fester och killar och kaffe+macka i skolans fik för att lunchen var så förbaskat vidrig. Det jobbiga som oskuldsångest, pluggångest, avståndskärlek och röda prickar är som bortblåst.
I Dublin var jag faktiskt ganska deppig, men det jag minns mest var söta kineser, tunawraps, gången jag såg " Moulin Rouge" och bestämde mig för att söka musikalutbildning, Amelie från Montmartre, Urban outfitters, en kille som alltid var vegan förutom på julafton då han tröck i sig kött, och en ruskigt romantisk resa till Galway för träff med en främmande pojke som hade lockigt hår och kunde rita.
Under musikalakademien var det enorm prestationsångest och mycket ätstörningar men min hjärna väljer att minnas julkalender, morgonpromenader, Strömpilen på fredagar, fester på Ålidhem, Skarinska och det där lilla stället vars namn jag ej minns där jag spottade ut en sambouka över bartendern, Iksu, fika på Waynes, kaffe latte med naturgodis, pepparkaksfil och snygga musiker.
Sen har vi " Horhuset" i Sundsvall. Ojojoj, det var ju bara en underbar tid i mitt minne. Det var nog faktiskt bara en underbar tid.
Somrarna på Gotland minns det nu enbart med värme. Fyra tjejer som trängdes i ett för litet rum men fick en jättestor gemensam garderob, alldeles för många cigaretter i solsken eller under tak som regnet smattrade emot, galna fester, bastande, en underbar musikal och vänskap som växte sig så stark, så stark. Jag har nästan lyckats förtränga att jag var så olyckligt kär och att jag betedde mig som en 14-åring.
Och alla år efter det... Fyllda med kärlekstrubbel, jobbångest, bostadsångest... och trots det har det mesta fått ett rosa skimmer över sig. Det är lätt att romantisera år som gått. Det är fint tycker jag. För jag är ju så orolig att jag kommer vara missnöjd och ångra massa saker när jag är gammal. Men det kommer ju inte gå att vara missnöjd när man mest minns allt det fina...
1998. 15 år.Första året på gymnasiet. Första gången jag försökte färga håret rött. Gick ju sådär...
2000. 17 år på Roskilde.
2001, några veckor innan studenten. Då är man ju sjukt cool, ni vet...
Det här kortet är taget runt jul 2002. Ska precis fylla 20. Fin bild. Hm... jag snyggpikade nog vid 20. =)
Sen gick det ganska fort utför...
Sundsvall 2004. Verkar mest ha varit full på den tiden. =)
2005, Gotland. Hur var det nu Josefin? Var jag nudist på den tiden? Och du sjal-fetischist?
2006, Kreta. Oj, vad jag solade.
2007, Thailand. Solade ganska mycket här oxå, men en dag fick jag panik när jag plötsligt insåg att jag låg topless, utan solskyddsfaktor, med en cigg i handen vid en pool i Thailand. Efter det skar jag ner drastiskt...
2008, i Stockholm efter ett utbrott framlockat av tristess. Utbrottet slutade med att jag tog fram saxen och kapade av mitt hår. Var en riktigt skön känsla faktiskt.
Revy 2009. Ser ju inte ut att var en dag över 20. Skönt...=)
I helgen var min lilla bror här, som inte är så liten längre. Han är 17 år och mycket längre än jag och så himla fin och bra. Jag har svårt att förstå att han blivit så stor. Minns ju så väl när han såg ut var så här:
Jag är 10 år äldre än min lillebror och när han föddes var jag stolt som en tupp. Det är jag ju förstås än idag, och jag är väldigt glad över att vi har en sådan fin kontakt trots vår stora åldersskillnad.
När jag var lika gammal som min bror såg jag ut såhär:
Hade jag skrivit blogg på den tiden hade nog inläggen innehållit saker som:
( utdrag ur mina gamla dagböcker från när jag var 17)
* Jag har nog världens sämsta självförtroende... Ofta när jag kommer hem från något ställe får jag värsta ångesten över hur jag betett mig. Jag blir ofta så konstig och knäpp när jag är bland folk. Jag blir sprallig, hoppar, dansar, sjunger och pratar alldeles för mycket och när jag kommer hem känns det som att alla tycker jag är jättekonstig.
* Jag vill att alla ska tycka om mig. Känner inte alla så?
* "And she closed her eyes and said: No I'm not in love. I'm not in much for real."- Stina Nordenstam
* Igår hade vi klassfest. Det var så ROLIGT! Roligast var när jag, Anders, Lotta och Helena hade dusch-krig. GUD vad kul det var. Det var dock inte lika kul då vi halvfulla, dyngsura, iskalla och med smink över hela ansiktet vandrade hemåt Lotta där vi skulle sova.
* Han måste vara den gulligaste kille som existerar. Kommer jag nånsin komma över honom?
*Idag sa vi för första gången att vi älskade varandra. Vi skulle lägga på och räknade från 10 till 0. På ett sa han " Jag älskar dig" och jag svarade utan att ens reagera. Det bara flög ur mig hur enkelt som helst! Sen sa han noll och vi la på. Och då dunkade mitt hjärta. Det är aldrig någon som sagt dessa tre orden till mig, inte på det sättet. Det pirrar fortfarande i kroppen på mig och jag undrar om jag verkligen hörde rätt.
* jag saknar dig, saknar dig, saknar dig, saknar dig, saknar dig, saknar dig, saknar dig, saknar dig, saknar dig, ÄLSKAR DIG!!!!
* Så sitter man här och gråter igen. Över samma kille. Jag kommer nog aldrig gråta så mycket över någon annan. Jag kommer nog aldrig älska någon så mycket som jag älskar honom.
* Det är mycket som känns tungt fastän det inte borde. Jag har ofta ont i magen...
* Allt känns helt rörigt i mitt huvud. Jag vet inte vad som känns rörigt. Mitt liv är väl bara rörigt. Mitt så kallade liv.
* I helgen var det soulfest i Ås. Över 200 bjudna. Åh, vad roligt det var! Mycket roligt folk, många som stötte på mig, jag kände mig verkligen poppis, och vi dansade som tusan!
* Jag kommer verkligen längta tillbaka till den här tiden. Men nu är jag här. Och jag ska njuta. Det ska jag verkligen.
Tror inte min bror känner igen sig så mycket i hur jag var när jag var 17. Vi är ganska olika. Men vi har det väldans kul ihop i alla fall, han och jag! ♥
Bild
Det är något visst med tågresor. Jag har åkt väldigt mycket tåg genom åren. Med en far och en mor på olika delar av landet vart det åtskilliga timmar i SJ:s vagnar.
Till att börja med är allt stissigt. Ungar skriker, det prasslas med godis, det är ett jäkla springande till restaurangvagnen. Men efter ett tag infinner sig lugnet. Det mörknar ute, barnen somnar, även vissa vuxna sitter och sover med gapande munnar. Andra sitter försjunkna i böcker, någon dam löser korsord, folk är mätta och det har lungnat sig med prasslande och spring till restaurangvagnen. Jag älskar dessa stunder. Man får så mycket tid att tänka, och man är aldrig stressad för man kan ändå inte göra nåt annat än att bara sitta där.
Jag har några fina tågminnen som jag samlat på mig under årens lopp:
♥ Det första minns jag inte själv, men min mamma har berättat. Jag och mamma sitter i en kupé mitt emot en man med extremt fula tänder. Du vet, skitiga, gula, som om han inte borstat dem sedan han var 20. Mamma ser hur jag stirrar och ber tyst att jag inte ska öppna käften. -Mamma! Varför har den farbrorn så fula tänder? får jag ju förstås ändå ur mig, högt och tydligt...
♥ En tågresa har jag nämnt förut. Den innehöll en kupé utan ventilation, fisande hundar, palestinasjalar runt huvudet och väldigt mycket fnittrande.
♥ På väg mot Roskilde. Jag är 17 år och förälskad som aldrig förr. Jag åker med min pojkvän och hans kompisar. Det är proppfullt i hela vagnen, vissa har uppfällbara stolar i gången då det inte finns sittplatser. Och det är öl, musik och pussar och jag älskar mitt liv.
♥ En tågluff i Europa. Tåget ska ta oss mot Köpenhamn. Vagnen är full av folk och det är natt och vi försöker sova. Emil, min reskompis väcker mig och säger att vagnen bakom är helt tom, att han går dit och lägger sig. Jag mumlar till svar att jag stannar kvar. Morgonen efter ska jag väcka honom. Problemet är att efter vagnen jag befinner mig i finns ingen vagn. Den har kopplats av och är på väg till Berlin. Emil är på väg till Berlin.
♥ Jag träffade ett ex på ett tåg en gång. Vi hade inte setts på länge och vi bytte till oss platser så vi fick sitta bredvid varandra. De första två timmarna snackade vi ikapp oss på allt som hänt. De sista tre hånglade vi så jag fick sår på hakan. Sen var vi framme, sa hejdå och hördes inte på hundra år igen. Det var fint.
Om lite mindre än en timme rullar vi in på Stockholms central och jag får ytterligare en tågresa att lägga på minnet.
Man köper ju väldigt sällan skivor i dessa tider tyvärr. Men vissa skivor måste man köpa. För den allra bästa känslan som finns är att sitta hemma med tända ljus och lyssna låt för låt på sin favorit-artist och samtidigt läsa alla ord i textblocket som han diktat ihop på ett rum någonstans i Europa.
Det finns ingen artist som berört mig som han. Ingen som skriver ord som bara liksom passar en perfekt och gör en sådär härligt melankolisk, nostalgisk och mysig. Och som har gjort det under alla år från man var 17 till idag.
Jag minns på gymnasiet när en av mina kompisar spelade " Kom änglar" och jag nästan blev kär i honom för jag trodde att han hade sktivit låten.
Hur jag sedan lyssnade om och om igen på den låten då jag och min första pojkvän gjorde slut. Det var det vackraste jag hade hört och jag grät och grät och grät.
Hur " Under månen" blev efterfestlåten nr 1 hela studentåret.
Och jag minns i en säng i ett rum i en annan stad i en annan tid när en pojke sjöng med i " Du får mig".
Hur hela jag var full utav tomhet i Umeå och grät mig igenom " Timglas".
Hur vi sjöng och spelade " Varning för ras" om och om igen.
Hur jag satt i mitt fönster i min lägenhet i Finntorp och hade " Hjärter dams sista sång" på repeat och hur jag önskade att någon hade skrivit den till mig.
Och så förstås hösten för två år sedan. Då " Om du lämnade mig nu" gick rakt in i hjärtat för att för evigt stanna där.
Nu när jag lyssnat igenom " Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" känner jag att den nog inte kommer bi en av mina favoritplattor. Jag får ingen direkt favorit som jag brukar få... men det kanske tar sig. Jag kommer för evigt älska Lars Winnerbäck ändå och vara tacksam för alla låtar som gått rakt in i hjärtat.
" Om jag tappar allt igen
Det är möjligt att det händer
Det kan vara svårt att hitta hem
från alla hav och alla länder
Men ändå
Du min vän i livet
Se hur sommaren blir höst
En enda sak är givet
Du bär min luft
i ditt bröst"
("Du min vän i livet" från nya skivan)
Från jag var kanske 8 år till och med 12 var Candy- Candy min absoluta favorit-serie. Jag levde och andades Candy av hela mitt hjärta.
Den handlar om Candy som bor på ett barnhem. Där har hon sin allra bästa vän Annie. Men en dag blir Annie adopterad och Candy blir så ledsen. De brevväxlar flitigt men en dag säger Annie att hon inte får skriva till Candy för sina nya föräldrar. Det ger henne dåligt rykte. Candy blir alldeles förtvivlat ledsen. Men så en dag träffar hon en mystisk pojke med kjol som säger att hon är vackrare när hon skrattar än när hon gråter, och då bestämmer sig Candy för att alltid försöka vara glad. Sen får man följa Candy på en massa bravader på vägen mot vuxenlivet. 
Under min Candy- period hade jag en allra bästa vän som hette Anna. Vi lekte tillsammans varje dag och var oskiljaktiga. Ganska fort började hon kalla mig Candy och jag henne Annie, och sedan hette vi så för alltid med varandra. Vi hade t.o.m en gosedjurs- tvättbjörn ( ni ser tvättbjörnen på bilden) som vi hade med oss överallt. Än idag så tänker jag på henne som Annie och jag blir varm i hela hjärtat när jag tänker på hur roligt vi hade som Candy & Annie.
Jag har inte sett Candy Candy sen den tiden. Ska börja hålla utkik efter filmerna på Tradera så kanske man kan fynda en vacker dag. Ska oxå hålla utkik efter Silver- Fang som var en annan Manga- Favorit. Åh, den var oxå underbar....
I morgon åker jag upp till Östersund för att på fredag fira min lillasysters student. Jag kan inte tro att det är sant. Att min lilla syster ska ta studenten. Något jag ännu mindre kan förstå är att det är 8 år sen jag gjorde det....
Det känns otroligt längesedan, ändå minns man allt som igår. Det var en underbar tid! Helt klart bland det roligaste man gjort. Det var så bekymmerslöst. Man hade hela världen framför sina fötter, och inte en tanke på att det kunde bli ganska klurigt på den vägen... Livet var ju helt enkelt en fest!
Det var Volund...( jag vet, bilderna är askassa, har fotat ur mitt student album...)
Det var den stora balen på gamla teatern...
Och mösspåtagningsbalen på Palmcrantz...
Festande på skoltid...
Festande efter skoltid
Och självaste student- dagen...
Och dagen efter...
Och lycklig tid var det. Det står ju i min dagbok...
Ett annat utdrag ur min dagbok (dagen efter studenten):
" Jag går inte i skolan längre. Efter 12 år bryts en rutin och jag är fri att göra vad jag vill.
Jag har inte förstått att ESMU3c inte är en klass längre. Att vi nu gått igenom allt roligt med studenten tillsammans. För roligt var det! Helt otroligt! Den senaste tiden har varit helt enorm! Fest i stort sett hela tiden.
Det går inte att förstå att vi aldrig mer ska gå i PC:s korridorer, köpa kaffe i Helges fik, höra Magnus skrika " Isabelle" på bred skånska, se Anders porra sig, lyssna när Joel säger något smart... Jag kommer sakna det helt fruktansvärt! Jag är redan helt nostalgisk..."
Åh, tusan... skulle göra vad som helst för att spola tillbaka tiden bara för en dag och ta studenten igen! De var de bästa av tider!
