Himlen är uppbyggd av glasslott, och jag letar tomtespår i snön.

Midvinter i vår stuga. Himlen brinner, snön knarrar under fötterna och varje andetag känns livsförlängande. Önskar jag hade mer tid att vara där. När man är där försvinner alla måsten. Då kan man bygga upp sin egen lilla värld av tankar som bara får en att må bra. Då kan man bli som ett barn igen och leta efter tomtespår i snön fastän man för längesedan slutat tro på småtomte-historierna som min låtsasfarfar berättade. Eller? Jag vet inte riktigt, för när jag är i stugan kommer jag på mig själv att leta efter tomtespår. Jag kommer på mig själv att fundera mycket över människorna som bodde där för längesedan, om de på något vis finns kvar där? Jag kommer på mig själv med att försöka prata med fåglarna, och på något vis på riktigt tro att de förstår mig.  När jag är i stugan, då är min fantasi lika klar som den var när jag var barn, och det kanske är det bästa med att vara där. Att platsen fortfarande känns som en sagovärld. Som min sagovärld.

Translation:
More pictures from my cabin in the north of Sweden. One of my favouriteplaces.  I love being there, because suddenly I believe in everything, just as when I was a child. It's something about that place...  My imagination is never as strong as when I'm there. It's like my own special world of fairytales.

Om att längta bort. Att aldrig känna sig riktigt hemma.

Ibland tänker jag att jag kanske inte borde bo i Stockholm. Att jag kanske skulle vara lyckligare på en lugnare plats, där allt inte är så ytligt. Jag älskar Stockholm på väldigt många vis, men på senare tid har jag haft en känsla som jag inte haft förut riktigt. Att det liksom gör ont i mig när jag besöker vackra platser som har ett lugn över sig. Och att jag helst av allt vill stanna där och inte åka hem.

I helgen besökte vi Christians barndomskompis Martin och hans flickvän Emma. De bor i Böste vid Smygehuk, allra längst söderut i Skåne. Ett underbart hus, precis vid havet, i kvarter som känns som Astrid Lindgrens sagor. Och jag drömde mig såklart bort. Hur jag bodde där, köpte färskt bröd varje morgon, tog långa strandpromenader och skrev musik. Att vi kanske hade ett litet bed and breakfast, eller kanske ett bageri, och att vi åkte till Köpenhamn en timme bort när vi ville ha annan arkitektur, öl och kuruseller.

En dag kanske... Så länge får jag hålla till godo med Stockholm. Kanske är det lika bra. Kanske skulle jag ständigt vara mörkrädd och aldrig vänja mig vid spindlarna?  Kanske är jag en alldeles för rotlös själ som aldrig kommer känna mig riktigt hemma någonstans? Eller så skulle det bli alldeles fantastiskt... Tills jag vet svaret känns det fint att drömma.

I staden där sagorna studsar mellan fasaderna, där älvorna sitter vid strandkanten.

Ja tack, jag skulle kunna tänka mig ett sommarställe i Visby. Ibland när jag sitter hemma i min lägenhet på kvällarna framför datorn känns det helt overkligt att det finns så vackra platser här på jorden. Så vackra platser som man går miste om så himla många kvällar. Onödigt.

Här står tiden stilla. Och allt du rör vid blir till guld som glimmar.

Bland rött sammet och möbler i guld sov vi på Fårö. Jag ville helst bo där för evigt...

Det finns så vackra platser att det ibland gör lite ont...

 

Kväll på Fårö. Vi cyklade längs Digerhuvud och såg solnedgången. Magiskt.

Elvis, gamla bilvrak och långa brev.

Har läst på många bloggar om Kutens bensin på Fårö, och alltid tänkt att det verkar vara en strålande plats. Och den är precis så strålande som man tänker. Underbar 50-talsinredning, gamla bilvrak, en atmosfär som känns filmisk och fantastiskt goda crêpes. Vissa kvällar är det liveband som spelar rockabilly-musik och en salig blandning av turister och lokalbor dansar sig svettiga och törstar strupen i en bar som kan vara den coolaste jag sett. Vi hade tur att hamna på Fårö när det var Elvis death-party och fick sedermera uppleva en kväll i sann 50-talsanda. Tyvärr fick inte kameran följa med på kvällen, men på dagen ser det ut lite såhär på Kutens bensin: