Ibland tänker jag att jag kanske inte borde bo i Stockholm. Att jag kanske skulle vara lyckligare på en lugnare plats, där allt inte är så ytligt. Jag älskar Stockholm på väldigt många vis, men på senare tid har jag haft en känsla som jag inte haft förut riktigt. Att det liksom gör ont i mig när jag besöker vackra platser som har ett lugn över sig. Och att jag helst av allt vill stanna där och inte åka hem.
I helgen besökte vi Christians barndomskompis Martin och hans flickvän Emma. De bor i Böste vid Smygehuk, allra längst söderut i Skåne. Ett underbart hus, precis vid havet, i kvarter som känns som Astrid Lindgrens sagor. Och jag drömde mig såklart bort. Hur jag bodde där, köpte färskt bröd varje morgon, tog långa strandpromenader och skrev musik. Att vi kanske hade ett litet bed and breakfast, eller kanske ett bageri, och att vi åkte till Köpenhamn en timme bort när vi ville ha annan arkitektur, öl och kuruseller.
En dag kanske... Så länge får jag hålla till godo med Stockholm. Kanske är det lika bra. Kanske skulle jag ständigt vara mörkrädd och aldrig vänja mig vid spindlarna? Kanske är jag en alldeles för rotlös själ som aldrig kommer känna mig riktigt hemma någonstans? Eller så skulle det bli alldeles fantastiskt... Tills jag vet svaret känns det fint att drömma.
7 Comments:
Och jag kan tänka att jag så gärna skulle vilja bo i Stockholm...om så bara för några år. Jag har längtat "hemåt" i flera år och inte känt mig hemma i Örebro trots att jag bott här i 10 år. Nu när min mamma ska flytta närmare känner jag mig mindre ensam här och kan nog tänka mig att bo kvar utan problem...
Men jag drömmer nog lika ofta om ett hus med stora fönster vid havet, eller en hydda på en paradisstrand. Det är nog bra att drömma så länge man inte glömmer att uppskatta det man har ;-) Du ska se att du hittar hem en vacker dag <3 Vart det än blir.
Jag har samma tankar. Men i Ockelbo härskade Jante. Jag är rädd att det finns fler sådana små byar.
I Sthlm är man anonym. Jag gillar det.
Men.
En dag.
Kanske.
EXAKT så känner jag med om den här stan. Jag har bott här i tre år nu. Kom direkt från Norrlands fjälltäckta inland till en rusande Götgatan, tjutande bildäck och stressiga tunnelbanor. Jag har vant mig, känner mig trygg och hemma, älskar att bo med min kille i vårt första gemensamma hem. Men. Men jag är ju inte alltid riktigt glad här. Eller mer som att jag inte riktigt hör hemma här på riktigt. Jag hatar att trängas bland människor i rusningstid, får panik av att stå stilla på oändliga bilköer, blir irriterad över löjligt höga priser för en fika eller lunch och saknar tystnad något otroligt mycket väldigt ofta. Men det är här jag kan göra karriär inom mina områden. Det är här jag måste vara tills jag är tillräckligt etablerad för att ta ett steg bort från stan. Oftast går det jättebra men ibland är det olidligt.
SNyggt!
Åh! Jag känner precis som du. Skåne i mitt hjärta men benen bär mig i Stockholm.
Tack för era fina svar. <3 Känns fint att veta att man inte är ensam i sin rotlöshet...
Isa. Jag känner ju precis likadant. Ska vi gå ihop och hitta det perfekta lilla huset med trädgård någonstans i Sverige, där vi kan bo och skapa grejer ihop. Jag har hittat ett jättefint i Vingåker 2 h från Sthlm. Bastu o hela skiten. 1 mille!
Post a Comment