Jag kan aldrig förstå...

En vecka sedan det fruktasvärda inträffade. En vecka sedan en man bestämde att ett stort antal människor med hela livet framför sig inte skulle få vara med längre. Bestämde att föräldrar, syskon, vänner m.fl. skulle få livet förstört. Och att vissa varje kväll för resten av sitt liv skulle somna med bilder på hornhinnan så hemska att vi aldrig kan förstå...

Igår promenerade vi in till Oslo för att lägga blommor vid Domkyrkan. Oslo är sig inte likt. Staden är liksom stilla på något vis. Som om den är betäckt av något slags filter trots att solen igår var starkare än någonsin. Staden är täckt av ett filter, och av blommor. Överallt blommor. Utanför domkyrkan är det ett hav. Men även i gathörn, vid fontäner och statyer över hela stan. Hela Oslo.

Man känner förstås en stor sorg när man går på Oslos gator, och ångestklumpen som man haft i magen senaste veckan växer ännu lite mer och man har svårt att andas ibland när man läser alla meddelanden människor har lämnat till sina nära. Men man känner också kärlek och gemenskap. Och genom hela min kropp sköljer en våg av hopp i allt det hopplösa. Att vi faktiskt är så många människor som vill väl. Som har så mycket kärlek och rättvisa att ge. Som vill att den här världen ska vara en värld som man är stolt över.

Jag vandrar omkring bland blommor, nallar, människor som gråter och pendlar mellan kärlekskänslor och förtvivlan. För efteråt är allting försent. Hur mycket kärlek vi än visar så kommer dessa människor aldrig tillbaka till livet. Och oavsett vad kommer det alltid finnas människor som vill förstöra. Som är idioter. Hur kan det gå så fel?

Jag brukar ibland tänka att jag egentligen inte är så rädd för att dö, men att jag är vansinnigt rädd för att gå miste om livet. Allt det där vackra som man ändå vill vara med om. För en vecka sedan bestämde en man att nästan 100 personer inte skulle få vara med längre. Det kan jag aldrig förstå.

Pin It