Vi måste sluta andas varandras luft om vi ska få några svar.

Hjärtslag. De slår fortare nu. En strykning över skulderbladet. En kyss i nacken, och hon tappar fotfästet. Han vet precis vad hon tycker om. Välkända läppar, ögon, ord. De faller inåt, bakåt... framåt? Nej! Framåt är försent. Allt är försent nu. Alla ord är nedbrutna till bokstäver som inte längre går att få ihop. Alla misstag är gjorda och inga smekningar kan få dem ogjorda. Det bara känns så. Är det för att allt är försent som det plötsligt känns så rätt? Och hur kan det egentligen vara fel när det känns så bra? Blickar bränns. Och hans händer. Hans händer.... Han vet precis vad hon tycker om. Och ibland är det ju så förbaskat svårt att vara stark. Men så har vi rubriken. Det finns alltid en rubrik. För det finns inga svar att hämta mellan skrynkliga lakan, fjäderlätta fingertoppar och förbrukade ord. De måste sluta andas varandras luft om de ska få några svar.

Pin It