I once had a girl, or should I say, she once had me.

En av de bästa böcker jag någonsin läst är Norwegian wood av den japanske författaren Haruki Murakami. ( Alla hans böcker är fantastiska. Hans sätt att skriva är så levande, så målande och så fantasifullt. )

I torsdags såg jag filmen. Jag hade höga förväntningar eftersom den blivit väldigt hyllad av kritiker överallt. Och visst, filmen var fantastiskt vacker, väldigt poetisk och miljöerna exakt precis sådär som man vill att de ska vara. Precis sådär som man målar upp det i sitt huvud när man läser boken. Men jag blev ändå långt ifrån lika berörd som jag blev av boken. Jag saknade Harukis extremt nogranna och utmålade relationer mellan karaktärerna. I filmen var det som så ofta i filmer väldigt förkortat. Många dialoger var borta (det var allmänt en väldigt tyst film) och det gjorde att man inte riktigt kände alla relationer. I boken blev jag förälskad i alla karaktärer, jag förstod att huvudpersonen slets mellan olika kärlekar. I filmen gick det för fort, det blev lite för ytligt och då utlämnades det där skimret som Haruki lyckas omge sina karaktärer med.

Boken är definitivt ett måste, ni måste nästan lova mig att ni läser den. Jag vill läsa den igen. Och igen, och igen. Filmen är sevärd. Den är som sagt vacker. Fotot är fantastiskt, och miljöerna får en att vilja förflyttas till 60-talets Tokyo på studs. Men jag känner nog att det räcker med att se den en gång.

Pin It