Jag snubblar in över tröskeln till min lägenhet. Stannar upp lite i hallen och andas. Njuter av att vara hemma. Allt är sig likt. Jag slår på radion, vattnar blommorna, sätter på vattenkokaren och slår mig ner vid köksbordet med en kopp te för att gå igenom min post. Och så plötsligt dyker den där tanken upp igen. Den där tanken som alltid skrämmer mig. Att jag verkligen är vuxen nu. På riktigt. Men någonting är annorlunda över tanken idag och först kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men så slår det mig plötsligt. För första gången känns det liksom inte så hemskt. För även om jag gärna skulle vara ung och vacker för alltid så har jag liksom aldrig riktigt mått så bra i mig själv som jag gör nu. Jag tycker ju förtusan om mig själv nästan alltid nuförtiden. Jag har besegrat problem som ätstörningar, depressioner och brustna hjärtan. Jag vet mina styrkor och brister och jag har accepterat dem/jobbar på dem. Jag vet vad jag uppskattar hos människor runtomkring mig och det känns liksom inte dödsviktigt att alla ska tycka om mig, det känns viktigare att vara sig själv och att de som då tycker om en gör det för den man verkligen är. Men visst.... jag kommer säkert freaka igen. Räkna rynkor, känna stress över att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med framtiden, drömma om att vara 19 och upptäcka Europa under en tågluff, få panik över att jag kanske kommer vara singel för evigt... Men då kan jag ju trots allt trösta mig med det här. Att jag faktiskt tycker om mig själv. På riktigt. Precis som den jag är. Att ett litet tycka om-frö har grott mellan självförakt och prestationsångest, och faktiskt växt sig starkare med tiden som passerat.
torsdag 24 mars 2011
Om åldersnoja och självkänsla.
Subscribe to:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 Comments:
Det låter finfint Isa. Och viktigt! Att tycka om och tro på sig själv är nr 1. Då är det lättare att ta de där panikattackerna, åldersnojan och livsstressen tror jag. För de där stunderna kommer nog till alla då och då i större eller mindre portioner.
Det verkar som att du mår bra, har ett roligt jobb och en mysig lägenhet att komma hem till då och då. DET är bra grejer Isa. Och nu är det vår, hurra!!!:)
Kram på dig!
Min äldsting är 18 år nu. Jag är 40. det verkar mycket enklare att vara 40..
Jag lever nu. Mitt liv. För tio år sedan levde någon annan mitt liv. Jag var som en spratteldocka och hade inga egna tankar och funderingar.
Men jag vill inte ha det ogjort. Jag lärde mig mycket av det.
Det kommer något gott ur allt.
Man får tröstas med det under jobbiga perioder, att det kommer något gott ur allt. Att man utvecklas, och växer sig starkare. För det går ju förstås alltid upp och ner, men det faktum att man lär känna sig själv gör det lite värt att bli äldre, att det inte enbart känns skrämmande.
Skönt att höra!
Själv har jag en begynnande 30års kris tror jag :P Men underbart att du mår bra, fortsätt med det!
Lillan, jag har ju typ haft 30-årskris sedan jag var 25, fick jag välja skulle vi alla vara 25 för alltid, men det går ju inte, och då är det ju en tröst i det där att jag har hittat en självkänsla som tycks växa med åren. Något positivt i ålderdeländet. :)
Post a Comment