Jag e flickan i glasögon han var kär i en gång.

Tillbaka i Stockholm. Solen skiner här under mars sista dag. Fint.

Drömmar om 1800-talscharm och frukost i solen.

Charmigaste lägenheten på Hemnet just nu ligger på Tavastgatan. Så fin uteplats och kakelugn i både sovrum och vardagsrum. Att vakna upp här en sommarmorgon skulle kännas som att vakna upp i en fransk film. En dag ska jag bo såhär. Så måste det bli. (bilderna blev tyvärr inte så bra när man sparade dem, men klicka på länken så ser ni finare bilder.)

För solen lyser utanför och skuggor målar mönster och vintern dör.

Det verkar som att våren och vintern krigar utanför mitt fönster. Det har varit sol hela dagen men alldeles nyss vräkte snön ner. Nu, 10 minuter senare är solen tillbaka. Hejja våren!!!!

Hemma i min tonårs-stad där isen fortfarande ligger kvar på gatorna.

Ibland önskar man så väldans mycket att alla ens fina personer bodde i samma stad. Och inte var utspridda i Östersund, Malmö, Göteborg och andra platser.

Som min mamma till exempel. Min mamma är som min bästa vän. Här är hon i torsdags när vi åt lunch på en indisk restaurang i Östersund. För övrigt var den indiska restaurangen för 100 år sedan ett kafé där 16-åriga Isabelle satt och drack 15 koppar kaffe på raken och pratade pojk-problem och framtids-visioner och plugg-ångest. Och även om den indiska maten var god så föredrar jag Permans blåbärspaj och inredning anyday. Vissa ställen borde bara alltid finnas kvar...

Emilie och Kickan hade oxå gärna fått bo precis granne med mig. De är världens finaste. I fredags drack vi massa vin, pratade om giftermål, kärlek, inredning, hemskheter i världen och annat viktigt. Sen hade vi sleepover hos Emilie.

I lördags morse skulle Kickan upp tidigt men jag och Emilie sov ut och promenerade sedan ner till stan och åt frukost. Och hur snygg är hon inte i håret då? När vi var mätta tog vi bussen till en loppis. Där köpte jag en vårkappa, 2 ljusstakar och en sjal. Allt tillsammans kostade 100 kronor. Det kallar jag fynd! Mycket nöjd!

Min lillebror skulle gärna oxå få bo lite närmare. Ja, hela min familj förstås! Igår kväll hade vi mys-kväll med äppelpaj och film. ( och paus för earth-hour förstås) Så himla skönt att vara hemma lite.

(förövrigt blir jag tokig på min blogg. Jag kan liksom inte få texten direkt under bilden, då hamnar den på höger sida om bilden i stället. Varför gör den så helt plötsligt???? Någon som vet??)

Oh! Miss Farrow, I love you!

Mia Farrow var kanske den sötaste i hela världen när hon var ung. Och hennes frisyr, oh my! Visst önskar man att man passade i den och vågade kapa av sina långa, slitna testar. Min kompis Emilie som jag hängt med nu i östersund har vågat och är så snygg, så snygg! Ni ska få se bild på henne sen. Åh, vad fint det är med kort hår!

I once had a girl, or should I say, she once had me.

En av de bästa böcker jag någonsin läst är Norwegian wood av den japanske författaren Haruki Murakami. ( Alla hans böcker är fantastiska. Hans sätt att skriva är så levande, så målande och så fantasifullt. )

I torsdags såg jag filmen. Jag hade höga förväntningar eftersom den blivit väldigt hyllad av kritiker överallt. Och visst, filmen var fantastiskt vacker, väldigt poetisk och miljöerna exakt precis sådär som man vill att de ska vara. Precis sådär som man målar upp det i sitt huvud när man läser boken. Men jag blev ändå långt ifrån lika berörd som jag blev av boken. Jag saknade Harukis extremt nogranna och utmålade relationer mellan karaktärerna. I filmen var det som så ofta i filmer väldigt förkortat. Många dialoger var borta (det var allmänt en väldigt tyst film) och det gjorde att man inte riktigt kände alla relationer. I boken blev jag förälskad i alla karaktärer, jag förstod att huvudpersonen slets mellan olika kärlekar. I filmen gick det för fort, det blev lite för ytligt och då utlämnades det där skimret som Haruki lyckas omge sina karaktärer med.

Boken är definitivt ett måste, ni måste nästan lova mig att ni läser den. Jag vill läsa den igen. Och igen, och igen. Filmen är sevärd. Den är som sagt vacker. Fotot är fantastiskt, och miljöerna får en att vilja förflyttas till 60-talets Tokyo på studs. Men jag känner nog att det räcker med att se den en gång.

Man måste dö några gånger innan man kan leva.

Klänningen jag beställde häromdagen har kommit hem till mig nu. Jag är ganska nöjd med den och matchar den med ljusrosa sjal och ceriserosa läppar. Det är ju väldigt fint att blanda rosa och rött tycker jag. Nu ska jag gå på bio och i morgon tar jag tåget upp till Östersund. Det blir finfint!

Om åldersnoja och självkänsla.

Jag snubblar in över tröskeln till min lägenhet. Stannar upp lite i hallen och andas. Njuter av att vara hemma. Allt är sig likt. Jag slår på radion, vattnar blommorna, sätter på vattenkokaren och slår mig ner vid köksbordet med en kopp te för att gå igenom min post. Och så plötsligt dyker den där tanken upp igen. Den där tanken som alltid skrämmer mig. Att jag verkligen är vuxen nu. På riktigt. Men någonting är annorlunda över tanken idag och först kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men så slår det mig plötsligt. För första gången känns det liksom inte så hemskt. För även om jag gärna skulle vara ung och vacker för alltid så har jag liksom aldrig riktigt mått så bra i mig själv som jag gör nu. Jag tycker ju förtusan om mig själv nästan alltid nuförtiden. Jag har besegrat problem som ätstörningar, depressioner och brustna hjärtan. Jag vet mina styrkor och brister och jag har accepterat dem/jobbar på dem. Jag vet vad jag uppskattar hos människor runtomkring mig och det känns liksom inte dödsviktigt att alla ska tycka om mig, det känns viktigare att vara sig själv och att de som då tycker om en gör det för den man verkligen är. Men visst.... jag kommer säkert freaka igen. Räkna rynkor, känna stress över att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med framtiden, drömma om att vara 19 och upptäcka Europa under en tågluff, få panik över att jag kanske kommer vara singel för evigt... Men då kan jag ju trots allt trösta mig med det här. Att jag faktiskt tycker om mig själv. På riktigt. Precis som den jag är. Att ett litet tycka om-frö har grott mellan självförakt och prestationsångest, och faktiskt växt sig starkare med tiden som passerat.

Jag har varit i alla städer. Letat efter dig.

Under en väldigt lång tid har jag velat ha en röd klänning. Letat i vinklar och vrår men aldrig riktigt hittat någon. Så såg jag den här på topshops hemsida. Åh, jag hoppas så att den är fin, för nu är den på väg hem till mig. :)

Solen står högt över taken och vinden har vänt. Isen har smält och det luktar som vår.

Idag var det en alldeles strålande vårdag i oslo. jag tog en liten promenad när båten stod i hamn.


Gick förbi lite fina hus.


Jag och min kamera.


Jag gick till Aker brygga och promenerade förbi restaurangen där jag jobbade 3 dagar i somras. Det var så länge jag stod ut med att vara servitris där. Inte riktigt min grej.




Folk börjar tina upp nu.


Väl tillbaka på båten gick jag upp på soldäck. Där stod Erik och fotograferade.


Och Hanna och Emmie njöt av solen.


Kine var oxå där.


Vi fick även en till kompis som agerade modell för en stund.



Jag passade oxå på att fota förstås!


Väldigt fin dag. Kvällen har oxå varit fin. Vi har jobbat förstås och alldeles nyss spelat alias, och nu är klockan alldeles för mycket och jag borde sova så jag orkar upp och hälsa på i Kiel i morgon. Hoppas det är sol. Och att solen följer med till Stockholm på onsdag. Och att den sen aldrig försvinner. Jäklar i mig vad jag tycker om att det är vår. Vem gör inte det liksom?

Norwegian wood

Jag längtar så tills på torsdag. Då är jag i Stockholm och ska se Norweigan wood på bio. Noweigan wood är en av de bästa böcker jag någonsin läst, och jag är så sjukt pepp på filmen så det är knäppt!

Senaste året i photo booth.

Alltså, jag har ju använt photobooth extrem-lite senaste året såg jag nu när jag tänkte göra ett sånt här inlägg som jag gjorde för ganska precis ett år sedan. Jaja, några ynka tillfällen har det blivit och här bjuder jag på dem. :)