Tack...

Vill bara säga tack! Tack för att ni tittar in på min blogg ibland och tack till er som som ibland skriver så fina kommentarer att jag blir alldeles rörd.

Jag har alltid varit lite rädd för det här med att sjunga egna låtar och våga stå för det, men så har jag ändå tagit mod till mig och lagt ut det här trots att hjärtat dunkar som attans när jag publicerar inlägget. Men så kommer alla era fina kommentarer och jag blir så himla glad så ni kan aldrig tro. Tack, fina ni! Tack för att ni får mig att våga!

Puss till er!

I mitt hjärta...

Så många gånger i livet har man kännt att det varit fel. Att det liksom inte stämmer. Någons hjärta har dunkat för en, men det har liksom bara inte gått. Dessa gånger har man kännt sig hjärtlös, apatisk, tom... önskat att ens hjärta kunde känna för det skulle ju blivit så enkelt. Han är ju så bra! Vi skulle vara så bra! Om bara hjärtat hade varit med...

Sen har vi de andra gångerna. Då hjärtat är det enda man kännt i hela sin kropp och man känner att man inte kan leva om han inte vill ha en. Och han vill inte ha en för att det kanske redan fanns någon annan i hans hjärta eller man kanske hade tankar som han inte förstod och man får tejpa ihop varenda del av sitt hjärta som ligger utspritt på golvet.

Men sakta, sakta tejpas hjärtat ihop och plötsligt en dag står någon framför en och säger:
Hej, får jag plats i ditt hjärta?
Och man ler och allt känns bra,så bra. För han får plats i ens hjärta, och man vill att han ska stanna där för evigt.

Idag har vi varit ihop i 2 år.

Kafka på stranden

Åh! Jag har ju glömt att berätta för er om " Kafka på stranden". Höstens absolut bästa boktips! Lova att ni tänder ljus, kryper upp i soffan, dricker te och njuter av detta mästerverk.


Jag har ju skrivit om en av Haruki Murakamis böcker tidigare. " Norweigan wood" som var alldeles, alldeles underbar.

Kafka på stranden är som en saga för vuxna. Den handlar om pojken Kafka som är 15 år och som rymmer hemifrån för att leta efter sin försvunna mor och syster.

Den handlar oxå om den gamle mannen Nakata som varken kan läsa eller skriva, men som kan prata med katter.

Dessa två öden vävs samman och bildar en historia som inte liknar något. Underliga människor i höga hattar dyker upp; det regnar makrill och blodiglar från himmelen; det dyker upp spöken som inte riktigt är spöken; det är förbannelser, märkliga drömmar och stenar som kan prata. Det är oxå en historia om fina möten och relationer. Det är spännande, vackert och alldeles märkligt på ett väldigt bra sätt.

Lite såhär känns den:







Jag beundrar verkligen Murakamis sätt att skriva. Han har en fantasi som inte har några gränser. Hans värld gränsar mellan dröm och verklighet men ändå inte på ett sätt som för mig känns för flummigt. Han skriver väldigt detaljerat om alla sina karaktärer vilket gör att det verkligen känns som att man känner dem.

När boken är slut vill jag veta mer. Jag funderar på gåtorna, metaforerna och hur allt egentligen hängde samman? Vissa kanske finner det frustrerande, men jag tycker om böcker som får en att fundera. Och boken handlar oxå mycket om att finna sig själv, om att förstå sig på världen vi lever i. Och vilken bok kan förklara sådana stora ämnen? Alla har vi vår uppfattning och vårt sätt att se på världen. Och "Kafka på stranden" får oss verkligen att fundera över dessa livets gåtor.

En till egen sång

Fick lite tråkigt såhär på torsdagkvällen, så jag åt en massa choklad och skrev en låt. Så nu trotsar jag återigen min rädsla och lägger upp den på bloggen. Lite tråkig men kanske kan bli fin med lite stämmor och någon som kan spela instrument på riktigt.... Jaja, här får ni lyssna om ni vill. Om ni vill det blir jag glad! puss på er alla. I morgon är det fredag!

Lady in red

Jag har ju varit ett fan av rött läppstift i ganska många år nu, så när jag hittar det perfekta blir jag lycklig som ett barn på julafton. Åh, jag älskar mitt nya stift! Det är väldigt matt och nästan sådar lite gammaldags rött i färgen. Och så sitter det bättre än något läppstift jag någonsin haft utan att vara nåt sånt där läskigt longlasting som aldrig går bort.




Det är från Lancome och jag ska ha det på mig hela livet. =)

Miss you, baby...

Du min vän i livet

Man köper ju väldigt sällan skivor i dessa tider tyvärr. Men vissa skivor måste man köpa. För den allra bästa känslan som finns är att sitta hemma med tända ljus och lyssna låt för låt på sin favorit-artist och samtidigt läsa alla ord i textblocket som han diktat ihop på ett rum någonstans i Europa.

Det finns ingen artist som berört mig som han. Ingen som skriver ord som bara liksom passar en perfekt och gör en sådär härligt melankolisk, nostalgisk och mysig. Och som har gjort det under alla år från man var 17 till idag.

Jag minns på gymnasiet när en av mina kompisar spelade " Kom änglar" och jag nästan blev kär i honom för jag trodde att han hade sktivit låten.

Hur jag sedan lyssnade om och om igen på den låten då jag och min första pojkvän gjorde slut. Det var det vackraste jag hade hört och jag grät och grät och grät.



Hur " Under månen" blev efterfestlåten nr 1 hela studentåret.

Och jag minns i en säng i ett rum i en annan stad i en annan tid när en pojke sjöng med i " Du får mig".



Hur hela jag var full utav tomhet i Umeå och grät mig igenom " Timglas".



Hur vi sjöng och spelade " Varning för ras" om och om igen.

Hur jag satt i mitt fönster i min lägenhet i Finntorp och hade " Hjärter dams sista sång" på repeat och hur jag önskade att någon hade skrivit den till mig.



Och så förstås hösten för två år sedan. Då " Om du lämnade mig nu" gick rakt in i hjärtat för att för evigt stanna där.



Nu när jag lyssnat igenom " Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen" känner jag att den nog inte kommer bi en av mina favoritplattor. Jag får ingen direkt favorit som jag brukar få... men det kanske tar sig. Jag kommer för evigt älska Lars Winnerbäck ändå och vara tacksam för alla låtar som gått rakt in i hjärtat.

" Om jag tappar allt igen
Det är möjligt att det händer
Det kan vara svårt att hitta hem
från alla hav och alla länder

Men ändå
Du min vän i livet
Se hur sommaren blir höst
En enda sak är givet
Du bär min luft
i ditt bröst"

("Du min vän i livet" från nya skivan)

La vie en rose

En sak som jag ångrar att jag inte gjorde efter gymnasiet var att åka till Frankrike och lära mig franska. Jag tycker det är det vackraste språket på jorden, och de få dagar i livet jag spenderat i landet har varit fyllda av mysighet och krispiga baguetter.

Jag vet. Det är inte för sent, och kanske jag åker dit en dag, men det kommer aldrig vara samma sak som om man hade åkt dit när man var 19 och bott i kollektiv och druckit rödvin hela nätterna.

Nu känns det svårare att åka. Man är bekymrad över framtiden och att åka iväg skulle kännas som att skjuta upp allt det. Eller så sopar man bekymren under mattan och bara drar! Äter baguetter och dricker rödvin till frukost, lunch och middag. Dansar hela nätterna på rökiga klubbar och vinglar fnittrande hem genom franska gränder. Och däremellan sitter man på café och läser franska böcker och förstår vartenda ord. Någon som följer med?

Jag har två nya franska grejer hemma hos mig.



En röd basker och världens minsta eiffeltorn på ett halsband.

Här får ni en fransk låt som jag tycker om. Hon är ju så söt så man dör. ( är hon inte lite lik Sienna Miller?)

Tankar om pannkakor och annat fint

Försöker tänka på bra saker nu så att den här dagen kan bli bättre.
T.ex.

Pannkakor som smälter i munnen. Åh, så gott!


Fina vänner.


Åka karusell


Att Audrey Hepburn var så bedårande


Mys

Några saker jag ser fram emot:

*Lediga dagar med museebesök, goda middagar, promenader och biobesök.

*Min morfars 80-årsfest mitt ute i ingenstans i fjällen. ( Enafors, vi har stuga där )

*Sjunga igen.

*Inflyttningsfest. När vi nu ska få till det....


Så... nu känns det lite bättre faktiskt. Och solen har tittat fram mellan molnen oxå. Man får göra vad man kan dagar som denna.

I wish I could close my eyes and open them another day.

Man känner det så fort man slår upp ögonen. Att det är en sådan dag. En sådan dag då allt känns lite mera tungt än andra dagar. Det bränner bakom ögonen och man vet att om något blir lite fel idag kan det så lätt brista. Jag försöker tänka positivt, men det tycks så svårt dagar som denna. Jag tycker inte om dagar som denna...

Regnar gör det oxå, men på nåt sätt är det lite skönt. Som att luften liksom känner precis som jag. Det känns mindre ensamt...

Ett möte för längesedan...

Det var en kall februari-kväll för några år sedan. Jag hade några dagar tidigare fått veta att jag fått jobb utomlands och skulle om tre veckor fara långt bort och vara borta länge.

Jag var precis hemkommen från en dag på butiken och satt uppkrupen i min lilla, lilla lägenhet som jag hyrde i andra hand. Då ringde telefonen. En vän frågade om jag ville följa med ut. Nej, tänkte jag rent spontant eftersom det var ljust och varmt i mitt krypin, och mörkt och kallt utanför fönstret. Men ändå så kände jag att jag snart skulle lämna Sverige, åka långt bort, och borde passa på att umgås.

Sagt och gjort. På med nån liten klänning och min fuskpäls som jag bar på den tiden och ut i rusket med destination Kungsholmen. Där var det ju nämligen förfest hos någon som jag inte visste vem.

Denna någon öppnade snart dörren och jag trängde mig på, helt ovetande om att han jag nyss hälsat på skulle komma att spela en väldigt stor roll i mitt liv. Visst är det märkligt? Att en människa i ena sekunden inte existerar för en, och sen öppnas en dörr och det är början på en ny del av ens liv...

Första kvällen hände ingenting, men det var något i luften, definitivt något i luften. Dagen efter bad jag min kompis om hans nummer, och följande helg bjöd jag honom på fest.

På förfesten pratade vi knappt med varandra, men på Marie Leaveau bröt jag isen genom att följa med honom på herrtoan när jag ej orkade stå i kön på damernas. Sen hamnade vi i baren och inom 10 min kysstes vi och omvärlden upphörde existera.

En taxiresa bort fanns hans säng och där sov jag varje tills mitt flyg två veckor senare skulle ta mig långt bort under en lång tid.

I taxin på väg till flyget grät jag och undrade om det vi hade haft var början på något stort? Det var det, men vägen dit var lång. Och den vägen mina vänner, det är en helt annan historia...

Bye bye the Fishers! tack för allt...

Potatis & purjolöks-soppa med massa krutonger och ostmacka samt sista avsnittet av " Six feet under" blev avslutningen på denna dag. Åh, det var en bra serie! Himlans bra!

Vad ska man se nu då? "Twin peaks" och " True Blood" står på listan. Några andra tips?

Memories

Bild

När jag går runt på ett lugnt museum hela dagarna får jag mycket tid att tänka. Idag har jag gått och funderade på minnen. Hur fantastiskt många fina som bor inuti en, och som alltid kommer finnas där. Tänkte dela med mig några av mina.


* Min lillebror 6 år gammal står och tjuter som en galning i hallen. Han är så arg, så arg! Anledningen är att mamma tvingar honom att ha sin ryggsäck när han ska till skolan. Och han vill absolut inte det för en sån ryggsäck har inte Jack Dawson i Titanic, och han vill vara precis som honom. Jag och min lillebror var precis lika besatta av Jack, fast på helt olika vis.

*Två tonårsflickor på promenad i ett vinterkallt Brunflo. Den ena har precis varit med om sin första kyss, den andra är okysst och obeskrivligt nyfiken.
-Men hur var det då? Var det underbart, mysigt, pirrigt?
-Hm.... Jo det var väl mysigt... Men mest av allt var det riktigt slemmigt.

*En försommarkväll i slutet av maj i Östersund. Vi går förbi ett gammalt hus och ett stort blomstrande träd. Och vi stannar upp och säger till oss själva att vi ska stå där och njuta lite. Och förevigt minnas att vi stod där och njöt. Njöt av att vara 16år och på väg till världens roligaste fest.

*En tågresa mellan Stockholm och Östersund en natt för många år sedan. Det var precis innan en yra och vi skulle hem efter en shoppingdag i sthlm men det var fullt på alla flyg och tåg. Till slut fick vi plats i en överfull kupé där ventilationen inte fungerade och det var en gigantsik hund på golvet som var minst sagt dålig i magen och snarkade som attans.Jag var sjukt stressad över att inte kunna sova då jag skulle direkt till jobbet, men vad vi skrattade den där natten! Och ännu mer efteråt när vi tänkte tillbaks på det...

* När vi skolkade från musikalakademien för att vi bara var tvungna att äta världens längsta frukost och titta på en massa Astrid lindgren-filmer.

* När vi sprang nakna på en äng på Gotland klockan halv sex på morgonen efter en underbar fest i Sanda. Jag och H fick ett ryck, slet av oss kläderna och sprang skrikande ut på ängen. Det dröjde inte länge innan fler och fler kom springande. Och där sprang vi runt. Skrattandes, hjulandes, sjungandes. Galet? Ja, det mesta den här sommaren var galet. Men oxå underbart.

Jag, jag, jag!

Okej, här kommer ett ego-inlägg med tusen bilder på mig själv. Jag var nämligen och tog bilder hos en fantastisk fotograf häromdagen. Blev tipsad av Fredrik och jag är hur glad som helst. Han var superduktig, jättetrevlig, väldigt lättsam att jobba med och väldigt billig. Än så länge =) Kolla in hans hemsida HÄR. Jag rekommenderar honom varmt!

I'm just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her.

Den repliken går ju rätt in i hjärtat.... Den gör ju faktiskt det. Åh, så fint.

Kanelbullar & fint folk. Dagen då hösten kom till staden på riktigt.

Idag var jag glad.


Anledningen var att jag skulle iväg och hänga med några av de finaste tjejerna i denna stora stad! ( och några av deras fina pojkvänner) De har ju varit borta hela sommaren men nu var vi samlade igen, och det var himla mysigt!




Charlotte hade bakat kanelbullar. Gott!

Vi fick oväntat besök av en social och väldigt charmig liten krabat.


Det var förmodligen årets sista parkhäng. Efter ett par timmar kom regnet och då kände man verkligen att hösten faktiskt är här. Det var som att den plötsligt verkligen tog över luften.
Men det känns som jag sagt förut faktiskt okej. Helt okej.

Bra dag!