Jag är hon som har en längtan som aldrig vill bli still.
Jag är hon som aldrig nånsin tycks veta vad hon vill.
Jag vill bara dansa, bara dansa lite till...
Sen vill jag vara nära, alldeles nära, tätt intill.
torsdag 25 mars 2010
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen.
Subscribe to:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 Comments:
Hej Isa! Har en person nära mig som lider av ätstörningar sedan lite mer än ett halvår tillbaka. Hon får hjälp, men jag tänkte fråga dig (som varit där) hur man bäst ska bete sig mot denna fantastiska men alldeles för smala lilla tjej.. Känns så laddat. Så väldigt psykiskt i henne, vilket det ju är. Många blir stumma och säger ingenting, bara är som vanligt.. Känns så svårt.
Du kanske har något tips?
Kram
Hej... Det är alltid svårt det där... Jag tycker absolut att man ska kunna prata om det, att man ska peppa till att få livet tillbaka och att man som vän ska visa att man finns där. För när man lider av ätstörningar är det verkligen livet man går miste om, och med hjälp av andra kan man inse att det inte är det man vill.
Vet inte riktigt vad jag har för råd egentligen, tror dock att det är bra att inte fokusera så mycket på smalheten. Ofta kan ju en anorektiker se det som bekräftelse på att man har lyckats om man får höra att man ser sjukligt smal ut. Men ändå få henne att förstå att du finns där om hon vill prata. Det är ju jättebra att hon får hjälp, men stöd från vänner kan vara minst lika viktigt.
Alla fungerar säkert olika, men jag är en förespråkare för att prata om det, och för mig var det bra att jag visste att folk runt mig var observanta och att jag kände stöd, även om det ibland var skitjobbigt förstås... innerst inne förstod jag ju att de bara ville mitt bästa...
Hoppas verkligen att din lilla vän blir bättre snart...
STOR KRAM
Åh vad du är underbar, tack snälla för svaret!
Tänker precis som du..jag fortsätter finnas där och stötta och berätta hur bra och fin hon är!
Kramar
Post a Comment