3 dagars kläder.

De 3 dagarna vi hade i Rom bjöd på sol, regn, åska, historia, promenader tills fötterna värkte, god mat, vin, drinkar, vintageshopping, glass och trevliga personer. Ska visa er bilder så fort jag hunnit gå igenom alla. Så länge får ni se vad jag hade på mig på dagarna.

Förrsta dagen var det helt okej väder, men lite regn på kvällen. (Jacka, skjorta och väska från VILA, shorts H&M, skor Vagabond.)

Andra dagen ösregnade det emellanåt och var ganska kyligt. Jag var ganska ledsen över det först, men det visade sig bli en supermysig dag. Man fick jobba lite lager på lager klädmässigt. (Byxor Topshop, kofta COS, jacka VILA, Halsband Indiska, keps Beyond Retro.)

Tredje dagen sken solen igen och jag hade en av mina bästa klänningar. Den kommer från Miss Patina. (Väska VILA, strumpbyxor H&M, guldskor oklart.)

10 000 meter upp i luften ser jag allt så klart.

Jag och min pojkvän hamnar inte bredvid varandra på flyget. Jag känner hur tårar sakta rinner nerför mina kinder. Även om jag vet att det inte spelar någon roll så är det en liten trygghet att krama sönder någons hand när den där känslan greppar taget om hela kroppen. Den där känslan att allt är så förgängligt, den där känslan av att så himla gärna vilja fortsätta leva när ens liv ligger i andras händer. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vet att det är hundra gånger farligare att åka bil, jag är aldrig så rädd som när jag sitter i ett flygplan. Första timmen är nästan olidlig. Jag nästintill skakar i hela kroppen. Jag lyssnar till vartenda litet ljud samtidigt som jag försöker att tänka positiva tankar. Oftast går de positiva tankarna över i tvångstankar. Jag får panik över saker jag tänker för allt kan bli ödesdigert. Jag utvärderar hur folk runtomkring mig beter mig, tänker att allt går bättre om folk ser snälla ut och och inte klagar över onödiga saker. Får nästan panik när folk klagar över maten och vill bara skrika: "Vad spelar det för roll! Du kan äta om 2 timmar när du vet att du får fortsätta leva!" Jag skriker såklart inte. Jag får ju inte fram ett ljud. Jag får heller inte i mig någon mat. Vinet klunkar jag i mig för att lugna nerverna. Det hjälper lite och jag kan andas en aning lugnare. Men så fort det skakar till greppar skräcken tag om mig. Jag sitter tyst och lovar att jag ska bli en bättre människa, att jag ska uppskatta allt så himla mycket, om jag bara får landa...

Varenda gång tänker jag att jag kanske inte klarar av det igen. Att det inte är värt det. Men när hjulen fälls ner är jag så tacksam. Tacksam över den fina resa jag fått vara med om, tacksam över att människan har byggt en sådan stark maskin, tacksam över alla människor jag älskar och tacksam att jag får komma hem helskinnad med alla fina minnen. Jag älskar att resa, men jag hatar att flyga. Det är en så himla jobbig ekvation. Men jag antar att man måste stå ut. Det är ju så många platser man vill komma till. Även om jag alltid lite blygt röstar för att vi kanske kan tågluffa nästa gång.

( Bildkälla här )

Och jag tänker att här, här vill jag stanna.

En morgon. Läsning på balkongen innan vi ska iväg på dagens äventyr. Lyssnar till fågelkvitter, en pool som fylls upp och 2 tanter som pratar stillsamt vid poolkanten. Hotellet där vi bor, hotel Europa, är helt ljuvligt. Precis sådär bohemiskt som man vill att det ska vara. Blommiga mormorskoppar på frukosten, gamla män som ler och försöker hjälpa en på knagglig engelska och en inredning som skulle passa i vilken gammal sydeuropeisk film som helst. Jag älskar att vara här, och önskar lite i smyg att jag var en av alla dem som varje dag hänger upp sin tvätt lite slarvigt på en lummig balkong, skrattar med granntanten och alltid har tillgång till himmelska tomater.

Små, små ting.

Igår var vi ute och promenerade här på ön och hamnade vid en marknad som precis höll på att stänga (typiskt!) En gammal man hade inte hunnit packa ihop och han hade ett bord fullt av onödigheter som man inte kunde sluta titta på. Jag fick med mig lite smågrejjer därifrån:

Ett litet nyckelhalsband.

Ett par teaterörhängen.

Och ett pyttelitet rådjur. Samlar ju på porslinsrådjur, men även om denna inte var av porslin kände jag att han kunde få vara med i min samling.

Vid horisonten bor mina drömmar. Jag är tillräckligt nära nu.

Foto:Christian Gustavsson

Kan hända att jag drömmer. Oavsett, allt är väldigt fint här borta....

Sand mellan tårna och en doft av sommar.

Ischia är alldeles ljuvligt. Mysiga gränder, lugnt och romantiskt, trevliga människor, underbar mat, hemtrevligt hotell. På alla sätt och vis, ljuvligt...

Rött, vitt och blått.

Väskan är packad. Tidigt i morgon går jag upp (Åh, får sova alldeles för lite, kan aldrig lägga mig i tid!), jobbar halvdag i filmhuset där det är sista inspelningdag för "Partaj", och åker sedan raka vägen till Arlanda och flyger till Italien. Tror att jag har internet där så vi hörs säkert. Puss och kram, fina fina ni!

Golddigger.

 Ibland hittar man saker längst in i garderoben i en påse som varit bortglömd i upp till flera år. Det hände mig i morse när jag rotade runt i mina alltför översvämmade, väldigt stökiga garderober.  Plötsligt glimmade det till och mina guldskor var där! Jag köpte dem 2007 i Thailand där jag bodde och jobbade som artist. Använde dem bara ett par gånger och sedan dess har de bara legat och väntat på bättre glansdagar. Med tanke på hur glad jag blev när jag hittade dem känner jag nog att dessa glansdagar är just precis nu. Nu ska vi glimra ihop. Mina guldskor och jag.

Längtan till Italien.

Jag har velat åka till Italien så länge jag kan minnas. Strosa runt i mysiga gränder, trycka i mig pizza och äta glass i spanska trappan. I mina drömmar är jag precis lika tjusig som Audrey Hepburn i "Roman holiday" när jag gör det, för ni vet att i drömmar kan allt hända. :) Tjusig eller ej, jag ska göra mitt bästa, för om bara några dagar är det precis vad jag gör! Jag och C bokade en resa för några dagar sedan, och lyckligtvis inträffar resan redan på onsdag. Först ska vi vara fyra dagar på ön Ischia, och sedan 3 dagar i Rom. Det känns alldeles obeskrivligt bra. Såklart.

Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt.

Älskade, fina balkong! Har inte tagit så väl hand om dig hittills i år... Först idag fanns det tid att fixa, trixa och plantera lite. Nu vill jag helst bara hänga på dig hela dagarna. Läsa böcker, skriva sånger, dricka lemonad och njuta av lugnet i Stureby.

Små ögonblick av en vecka.

Min instagram har legat vilande i flera månader, men nu har den återuppstått. Det är ju liksom ganska kul egentligen. Här är lite bilder från senaste veckan:

Körsbärsblommor och mjukglasspremiär.

Kepsprovning och ny köksmatta.

Plåtning med Christian och Cilla.

Fint eftermiddagsfika och en av alla dessa skobilder.

Nostalgigodis och Stina som klappar på Jeanettes mage, för snart är bebisen ute i världen.
 

Lyxig brunch i solen på Långbro världshus.

Lunch med kollegor och inspelning med humorprogrammet Partaj där jag assar på kostym för tillfället. Det är alldeles nytt för mig att göra det så det är så himla spännande! :)