Jag och min pojkvän hamnar inte bredvid varandra på flyget. Jag känner hur tårar sakta rinner nerför mina kinder. Även om jag vet att det inte spelar någon roll så är det en liten trygghet att krama sönder någons hand när den där känslan greppar taget om hela kroppen. Den där känslan att allt är så förgängligt, den där känslan av att så himla gärna vilja fortsätta leva när ens liv ligger i andras händer. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vet att det är hundra gånger farligare att åka bil, jag är aldrig så rädd som när jag sitter i ett flygplan. Första timmen är nästan olidlig. Jag nästintill skakar i hela kroppen. Jag lyssnar till vartenda litet ljud samtidigt som jag försöker att tänka positiva tankar. Oftast går de positiva tankarna över i tvångstankar. Jag får panik över saker jag tänker för allt kan bli ödesdigert. Jag utvärderar hur folk runtomkring mig beter mig, tänker att allt går bättre om folk ser snälla ut och och inte klagar över onödiga saker. Får nästan panik när folk klagar över maten och vill bara skrika: "Vad spelar det för roll! Du kan äta om 2 timmar när du vet att du får fortsätta leva!" Jag skriker såklart inte. Jag får ju inte fram ett ljud. Jag får heller inte i mig någon mat. Vinet klunkar jag i mig för att lugna nerverna. Det hjälper lite och jag kan andas en aning lugnare. Men så fort det skakar till greppar skräcken tag om mig. Jag sitter tyst och lovar att jag ska bli en bättre människa, att jag ska uppskatta allt så himla mycket, om jag bara får landa...
Varenda gång tänker jag att jag kanske inte klarar av det igen. Att det inte är värt det. Men när hjulen fälls ner är jag så tacksam. Tacksam över den fina resa jag fått vara med om, tacksam över att människan har byggt en sådan stark maskin, tacksam över alla människor jag älskar och tacksam att jag får komma hem helskinnad med alla fina minnen. Jag älskar att resa, men jag hatar att flyga. Det är en så himla jobbig ekvation. Men jag antar att man måste stå ut. Det är ju så många platser man vill komma till. Även om jag alltid lite blygt röstar för att vi kanske kan tågluffa nästa gång.
( Bildkälla här )
3 Comments:
Åh...fy...Jag vet EXAKT hur du känner. Jag HATAR att flyga. Men älskar att resa.
Tåg är ett fantastiskt transportmedel =)
Ååååh, precis så känner jag! Galet vilken ångest man kan ha som släpper så snart man landar! <3
Oj vad jag känner igen mig! Det är synd att det i de flesta fallen är ett krav att sätta sig i ett flygplan för att kunna resa utomlands! Men det är samtidigt så värt det :) Din blogg är fantastiskt fin förresten!
Post a Comment