Du sa att livet var nåt enkelt, men jag kunde inte hålla med dig.

Jag hade nyligen klistrat ihop mitt hjärta som ett år tidigare hade valt fel väg. Valt någon vars ögon bränt mig och fått mitt hjärta att svälla och nästan förblöda bakom mina ömtåliga revben. Han ville inte ha mig. Ville inte. Hon var väl lite bättre, lite vackrare än jag. Sa lite bättre saker och sjöng lite vackrare sånger och hade lite finare klänningar. Vad vet jag annat än att jag var ond och inte önskade dem någon lycka. Varför skulle de förtjäna lycka när jag låg och förblödde på marken och rispade naglarna i asfalten tills det inte fanns några naglar kvar? Fortfarande satt han lite suddigt kvar på min hornhinna och jag kunde se honom när jag slöt ögonen. Men bara suddigt nu. Bara suddigt. För övrigt slöt jag inte ögonen så ofta. Det var bättre att dansa bort nätterna i vindimma. Det känns ju liksom alltid som om hjärtat klistras ihop lite fortare då... Och ganska snart skulle jag inse att det fanns någon mening med att bli bortvald. Att något fint väntade bortanför blödande hjärta och asfaltsnedslitna naglar...

Pin It