I never sleep...

När det kom till att bara ta en öl var jag ingenting värd...

För några år sedan träffade jag en kille. Han var så snygg att jag blev knäsvag. Snygg, cool, smart osv. När jag träffade honom ville jag bara att han skulle kyssa mig och att vi sedan skulle hamna i hans säng och kyssas och prata om musik och kärlek hela natten.

En kväll följde jag med honom hem och det blev precis som jag hade önskat och vi började träffas. Ganska snart insåg vi dock att vi förmodligen aldrig skulle bli kära i varandra. Men vi var ju båda singel och vi trivdes ändå i varandras sällskap så vi fortsatte träffas lite sporadiskt ändå under ganska lång tid.

Ganska långt senare hörde han av sig och frågade om jag ville ses när han kom till Stockholm. kanske ta en öl och sen om han kanske kunde få dela säng med mig för natten. Jag hade då precis börjat dejta en kille som jag verkligen tyckte om och sa att jag förstås hemskt gärna ville ta en öl, det var ju så längesedan vi sågs, men att det inte var läge att dela säng för att jag träffade någon.

Det kom aldrig något sms tillbaka och jag minns att jag blev så himla besviken. Kände mig inget värd. Vi hade väl varit polare oxå? Eller? Tydligen var det i alla fall ingen mening att bara ta en öl med mig. Tydligen var jag så lite värd att han inte ens bemödade sig att svara på sms:et. Aj...

Har efter det varit med om liknande incidenter och varje gång blir jag lika chockad över bristen på respekt människor emellan. Kan på riktigt inte förstå hur man kan bete sig så. jag vet inte om killar upplever sånt här, kanske finns det tjejer som beter sig lika illa, men i min värld finns det liksom inte att jag bara ignorerar en människa ( som dessutom funnits ganska mycket i mitt liv) som gärna träffar mig men liksom inte vill ligga.

Jag blir så trött. Och jag blir så ledsen. Mycket ledsen för att jag tar åt mig och undrar vad det är för fel på mig som person ( jag vet att jag är grym, men i såna situationer tvekar man ju alltid, tyvärr) och allra mest ledsen för att sånt här faktiskt händer, att man på 2000-talet inte lärt sig att behandla varandra med respekt. Det är ju faktiskt oerhört tröttsamt och sorgligt, tycker jag...

Brev till mor från lilla Isabelle

Idag ( eller egentligen igår nu) var det ju internationella kvinnodagen. Många fantastiska kvinnor finns det, och en av dem är min mamma. Hon är min största förebild och det var hon tydligen när jag var typ 6-7 år oxå. Det här lilla brevet visade hon mig idag.

My new red shoes.

Har lämnat Umeå och befinner mig nu på Hotellrummet i Ö-vik. Ska snart åka till arenan för kvällens föreställning. Umeå var grymt! Jag blir alltid alldeles varm i hjärtat när jag är i den staden. Hann både träffa upp lite vänner, dricka kaffe i den underbara solen som jag älskar högre än himlen och ha en grym utekväll på scharinska och sedan efterfest tills solen var framme igen. Under dagen igår hann jag springa till det som var min favoritaffär för några år sedan när jag bodde i Umeå. Slumpen. Visste inte om den var kvar, men det var den! Och samma söta tanter som stod bakom kassan. Jag fyndade ett par skor. Jag gillar dem mycket och ser fram emot att springa på torra gator i dem.

När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan, och när du drömmer kom ihåg mig då...

Solen skiner och det känns som det kommer bli en strålande dag! Jag tar mitt pick och pack och åker till Umeå och det känns extra fint! Jag har på mig en blus från Beyond retro och nya örhängen från Urban Outfitters. Tjo!

EMMA VEM ÄR DU?

Det finns en bok som jag precis läst som är skriven av Calle Ljungström. Den heter " Emma vem är du?" Den är väldigt kort och lite som ett konstverk för det är så många fina bilder i den.

Den handlar om att Calle vill hitta Emma. Emma från barnprogrammet Kalles Klätterträd. Hon är den romantiska drömmen och han letar efter henne på alla möjliga, tokiga vis. Han är trött på att det är för lite sagoromantik i världen och kanske kan han hitta henne. Kanske finns hon bara i fantasin...

" Det är väldigt svårt att plocka ner stjärnor! Man lyckas bara nån enstaka gång! men jag övar varje kväll. Ibland kommer de så nära jorden att jag nästan kan nå dom från klätterträdet. I morgon ska jag prova med en stege."

Fint.

Monster under sängen, mat-tanter och lekterapi.

När jag var liten var jag rädd för allt. Inte alls blyg eller så. Men rädd. Verkligen rädd för allt. När vi skulle leka speghetti-leken sprang jag gråtandes bort eftersom jag trodde leken gick ut på att man åt upp de små spaghettisarna. Inför gympa-lektionerna var jag alltid gråtfärdig, särskilt om det innebar bollsport. Mat-tanterna på dagis var ju definitivt häxor som skulle koka oss till lunch. Jag fick bäras ut skakande av gråt på barnteater-föreställningar. Och för att inte tala om hur mörkrädd jag var. I min garderob och under min säng bodde det diverse monster.

Jag blev till och med tagen till psykolog för två av mina problem. Mörkrädslan och att leka med andra barn ( typ bollsporter). Det är faktiskt sant. Jag är den enda i hela världen som jag vet om som har gått i lekterapi! Det var värdelöst för övrigt. Jag fick vara själv i ett rum och kasta bollar. Men det var ju inte bollarna jag var rädd för. Det var ju att de andra barnen skulle skratta åt mig när jag kastade dem.

Jag hade enorm fantasi när jag var liten. Var ju sällan mig själv, utan allt som oftast skuttade jag runt i nån slags fantasi-värld och där kunde ju verkligen allt hända.

Förmodligen är det därför jag var så rädd för allt. För att jag hade en sådan fantasi. Och när jag tänker efter är jag fortfarande rädd för mycket. Mörker, ensamhet, spindlar, att flyga, att gå hem själv på kvällen, att någon ibland har gömt sig bakom sovrumsdörren och står där och ska överfalla mig när jag kommer ut från duschen ( monstren har bytts ut mot mördare och våldtäktsmän), att det kanske faktiskt finns spöken som inte vill en väl... Att jag fortfarande är rädd för allt betyder kanske att jag fortfarande har mycket fantasi? Jag väljer att se det så. Då känns det fint att vara rädd.

Mina fina föräldrar och lilla jag.

Jag och bästis Helena på dagis-maskerad.

Ja, man hade ju känsla för stil redan då! =) Välstrukna kläder och snygga glajjer.

I'm in love...

Marion Cotillard, in my ♥ forever...

Bakelser

Igår trotsade jag och Jeanette vädret och gick på en liten shoppingtur. Det går bra om man hoppar över vattenpölar och värmer sig under en lång tid på Sturekatten med kaffe och bakelse. Gör man inte det tror jag kanske att man dör...

Inne på Urban Outfitters kunde ingen av oss gå förbi dessa små supersöta porslins-bakelser. Ett par var fick följa med oss hem. Jag tror jag ska ha små karameller i mina. För 115 kronor blev jag en lite lyckligare människa.

Peruker, rock'n'roll, jacuzzi och skräpmat.

Helgen har jag spenderat i diverse peruker dansandes och sjungandes 50-tals rock'n'roll.  Bara 2 helger kvar nu... suck... Det har gått alldeles för fort!

Jag har i helgen även fått krama om fina vänner en snabbis i Gävle, sett vad Karlstads uteliv har att erbjuda, badat jacuzzi och bastat till klockan 5 på morgonen samt åkt en massa turnébuss och ätit på tok för mycket skräpmat. Fint har det varit!

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still för alla oss som aldrig vet vad vi vill

Vänner

Ibland tror man liksom bara att livet aldrig kommer bli bra. Att all trygghet rycks undan under ens fötter och man faller för att den försvann och kanske tror man att man alltid kommer ligga kvar på marken. Men så ringer telefonen. Någon får en att resa sig, trycka tillbaka tårarna och släpa sig utanför dörren. En timme senare ler man över en kopp kaffe och en delad chokladboll och man känner att det kommer gå. Allt kommer gå. För hur ensam man en kan känna sig har man någon där som sträcker ut en hand och säger att allt kommer lösa sig och det blir sommar igen och vi ska dricka rosévin i parker och äta popcorn och prata om hur svårt livet kan vara men även hur underbart vackert det är emellanåt.

Vänner är det finaste som finns. 

Here comes the sun...

Min basker försvann i norrlands skogar så igår när jag frös om huvet sprang jag in på hattbaren och köpte en ny. En mörkblå med en rosett på sidan. Fin tycker jag själv! 

Idag är en fin dag. Jag har känt solen nästan värma lite mot vinterblek hy, druckit varm choklad med chili och apelsin på ett kafé vid Hornstull, varit på reklamfilmscasting och känt mig hoppfull över att vi trots allt inte verkar vara på väg mot en ny istid. Mm, en fin dag.

En fest i Norrland.

Har haft en sån väldans bra helg uppe i Norrland så det är inte riktigt klokt. Vi har spelat i Skellefteå och Luleå och i söndags var det dags att bege sig till Kåge där Brolle hade bjudit in till fest. Det var en underbar dag, kväll, natt med skoteråkning, vargtass, mintuchoklad, badtunna, karaoke, dans och mys. Här kommer några bilder.

Dags för vårförändring?

Åh, jag blir så otroligt sugen på att klippa lugg och färga håret rödblont när jag ser den här tjejen. Kanske får det bli så, vad tror ni? Tjejen på bilden heter Emily och har en ljuvlig blogg som ni kan läsa HÄR.

Tycker om

Tack så mycket för era fina kommentarer! Jag blir så otroligt glad ska ni veta!

Nu åker jag upp till Skellefteå! Ses och hörs!

It doesn't seem to be a fairytale

Den handlar om att man alltid har så stora förväntningar på livet. Och på kärleken. Eftersom man enda sedan man var liten har blivit fullproppad med prinsessor och sagoprinsar och senare i livet Ben & Felicity, och  Jack & Rose förstås... Att det inte alltid är så lätt när livet inte är den där sagan... Antingen kan man ge upp då, eller kämpa på, eller stoppa hjärtat i fickan och dricka lite vin...

Som vanligt är jag ingen stor låtskrivare, och verkligen ingen gitarrist. Det är bara några tankar med några toner till... Hoppas ni vill lyssna.

Vill ni höra fler av mina låtar kan ni höra en HÄR och en  HÄR

Ett litet ps:  Jag har inte lärt mig hur man skriver glada låtar än, så ni behöver inte bli så oroliga över att alla mina låtar är deppiga. Jag vill inte lägga mig ner och dö, och jag vill inte ge upp mina drömmar liksom.  Är bara bra på att vara stor i orden... =)

Har sett allt från båda sidor nu, från in och ut, och ändå ser jag bara illusioner.

Klänning: H&M

Armband: PIECES

Alla hjärtans dag.

Jag har två alla ♥ dagar som jag minns speciellt...

Jag är 13 år och går i sjunde klass. Jag är så kär i en pojke som är ett år äldre än jag att det verkligen inte är klokt. När jag är i elevhallen samtidigt som honom på rasterna kan jag knappt andas och skulle hans blick råka möta min blir jag högröd i ansiktet.  Han är förstås en av de populäraste killarna på skolan och jag har aldrig pratat med honom. Jag är inte direkt populär. Jag är pluggis och körtjej och går aldrig på fester och är livrädd för att kyssas trots att det är det enda jag tänker på...

På alla ♥ dag kommer ju den där vidriga obligatoriska blomutdelningen på alla högstadieskolor. Då de populära får 15 blommor och vissa sitter längst bak i klassrummet och tittar ut genom fönstret hela tiden för de vet att de inte får någon blomma alls. Inte ens av någon vän...

Jag tog mod till mig när jag var 13 år. Jag skickade en röd ros till den populära pojken som jag aldrig pratat med. En röd ros med en lapp på där det stod från Isabelle 7a.

Han fick 9 röda rosor. 8 stycken ifrån hemliga tjejer, en ifrån Isabelle 7a.  Hans kompisgäng fnittrade när de gick förbi mig i korridoren och jag dog av skam och ångrade så bittert att jag varit så modig. Han sa aldrig tack för blomman och vi pratade aldrig med varandra. Jag var kär i honom i 1,5 år till. Tills han slutade 9:an och jag grät på min säng.

En annan tjej i min klass var oxå modig och skickade en ros till den hon var kär i. Senare samma dag hittade hon den sönderklippt i en papperskorg. Så himla sorgligt! Vad är det för fel på högstadieelever? Och vad är det för fel på lärare som tycker att det här med blomutdelning är en fin idé?

Den andra alla ♥ dag jag minns är för 4 år sedan. Då hade jag och M våran första riktiga dejt. Vi såg Brokeback mountain på Viktoria- biografen och jag glömde mina glasögon för att jag förmodligen inte kunde fokusera på något annat än att jag var så förälskad. Sen drack vi vin någonstans på söder och började lära känna varandra.

Denna dag går nog inte till historien som speciellt minnesvärd. Jag sitter ensam i en lägenhet i Midsommarkransen. Men nu ska jag tända lite ljus och se på en av de de vackraste filmerna om kärlek som jag vet. The notebook. 

Hoppas ni alla mår bra i era hjärtan idag och alla andra dagar!

Göteborg

I fredags begav jag mig till Göteborg med Buddy holly-gänget.

Min fina uggla fick oxå åka med i turnébussen. Det är min maskot som jag fick av världens bästa revy-gäng, så självklart måste han få följa med!

Efter fredagens spelning i Scandinavium blev det några glas vin i hotellbaren och sedan godnatt och så var det lördag och jag skulle möta upp Göteborgs tjusigaste flickor för lunch.

Nettan.

Helena.

Karolina.

Helena et moi.

Tillbaka till Scandinavium på lördag kväll. Cilla var söt och glad som alltid!

Vackra Anna hade sin förtjusande dotter med sig under helgen. Så söt att man inte tror att det är sant.

Ugglan hänger med! =)

Lisa värmer upp.

Jag i Apollo-peruken.

Det var massa fint folk i publiken på lördag kvällen och efteråt vart det förstås vin med dem. Här Nettan, Helena och Lotta.

Sen gick vi till nattklubben Park Lane. Tyvärr var jag dålig med kameran men en bild på Glenn och Johan blev det. Ganska jobbigt ställe men vi satt i ett hörn vid ett bord och hade trevligt och plötsligt var klockan nästan 5 och man började bli lite sliten. Så då gick vi och sov några timmar innan bussen tog oss tillbaka till Stockholm där jag nu ska vara i 3 dagar. Fin helg!