Lite bilder från helgen

Laddad på premiär-dag.

Fest och mys i turnébuss mellan Karlskrona och Malmö.

Johan kan alla låtar i hela världen! =)

Trötta flickor.

På söndag-kvällen åt vi middag på Harrys i Halmstad.

Vi lekte körkortsleken. =)

Jag och Jessica.

Lisa och Melina.

Sen stängde Harrys och det enda stället i Halmstad som var öppet var bowlinghallen, så vi gick och bowlade och drack öl.

Jag var grym! =)

Klockan 2 stängde bowlingstället så då satte vi oss i hotellfoajén och spelade och sjöng.

I morse tog bussen oss tillbaka till Stockholm och nu är jag här tills på fredag då det bär iväg mot Göteborg.

Malmö- Halmstad

Ikväll har vi spelat på Malmö arena för 7000 pers. Så otroligt mäktigt! Innan giget hade jag en fin dag då jag fick träffa både min pappa, farmor, farbror och min vackra lillasyster

Efteråt åkte vi med våran fina turnébuss till Halmstad och där sitter jag nu och varvar ner lite. Behöver nog dock inte varva ner så länge till. Sjukt trött faktiskt.


Så nu säger jag god natt världen och kryper ner i mjuka hotellakan.

Premiär!

Okej, om 45 minuter kör vi! Och ja, jag är ganska nervös.... men väldigt peppad!

I dont want to wait för our lifes to be over, will it be yes or will it be... sorry

Sitter i en turnébuss genom Sverige. Läser Annika Marklunds senaste krönika i Sofis mode. ( tyvärr går inte krönikan att länka till, den kan man endast läsa i tidningen. ) Den handlar om hur Dawsons Creek hade alla svar när man var 15 år och inte hade varit med om någonting. Hur man lärde sig allt om kärlek av ett gäng lillgamla ungdomar i en påhittad småstad.

Jag lärde mig oxå verkligen allt av Dawsons creek och Felicity. Jag lärde mig att det var mycket drama, svartsjuka, oändliga tårar för en liten del av lycka. Och var inte tårarna där, sprang man inte efter varandra i regnet efter att man bråkat och började hångla under en lyktstolpe så var väl inte kärleken tillräckligt stark?

Och på något vis, trots att jag varit med om mycket i verkliga livet efter det så är det på något vis fortfarande en stor del av vem jag är och hur jag beter mig i relationer. Det satte spår. Jag vill ha drama, stora ord, passion och tårar. jag är expert på dessa ämnen! Och jag är verkligen värdelös på vardagslivet. Jag vet inte riktigt hur man gör, för det var aldrig något vardagsliv i serierna.

Annikas krönika handlar om mig. Den handlar om alla mina tjejkompisar som i slutet av 90-talet målade upp sin fantasi-kärleksvärld runt Andy och Pacey, Joey och Dawson och Ben och Felicity. Vi som lärde oss precis hur det skulle vara, precis hur det skulle kännas om det var på riktigt.

Och nu sitter man här och undrar. Undrar hur man ska få det riktiga livet att fungera. Det riktiga livet långt ifrån idylliska småstäder och stora ord och brådmogna tonåringar. Jag är trots allt ingen tonåring längre...





( visst gör det lite ont i hjärtat att se öppningslåtarna Det var ju hela ens liv. Jag blir helt otroligt nostalgisk.)

Det man inte dör av blir man starkare av.

Jag vet. Jag bloggar jättedåligt nu... Är så mycket, både på jobb - och privata plan, så jag har inte så mycket energi över. En del saker känns bra, andra känns så jobbiga att jag bara vill lägga mig i fosterställning på golvet i ett hörn och aldrig mer resa mig. Men jag vet att det bli bra. Tids nog...

För att inte det här inlägget ska bli helt meningslöst och deppigt så lyssnar vi på en låt som i alla fall får mig att le.

En liten filmsnutt ur mitt liv

När jag var 18 år bodde jag i Dublin och var deprimerad. Men jag har ett väldigt fint minne därifrån som får mig att alltid vilja vara 18 och bo i ett främmande land.

Jag och mina vänner tog en dag en buss till en stad som låg ett par timmar bort. Där, i rökdimman på en klubb såg jag en av de vackraste män jag någonsin hade sett. Men plötsligt skulle vi springa därifrån och jag tror inte att det var förrän efteråt som jag upptäckte hans mailadress i min ficka.

Ett flitigt mailande påbörjades och jag var så nyfiken på vem han var. Han med de mörka lockarna och de snälla ögonen.

Plötsligt skulle jag snart åka hem till sverige. Plötsligt insåg jag att jag verkligen ville träffa honom igen. Plötsligt satt jag på en buss tillbaka till Galway alldeles ensam.

Jag minns att jag inte ens fick tag på honom innan jag satte mig på bussen. Det spelade ingen roll. Det var min enda chans.

Vi möttes på en pub där vi drack irish coffe för jag frös för det var kallt ute och jag hade som vanligt för lite kläder på mig. Tror aldrig vi gick hem den natten. Vi ramlade runt på pubar och pratade om allt som man pratar om när man liksom inte kan få nog av att veta allt om varandra. På morgonkvisten kom vi hem till honom. Jag minns att vi stod i vinterluften på hans balkong, rökte en cigarett och pratade om Harry Potter och precis i det ögonblicket kändes det som om jag var med i en film.

Jag stannade tre dygn tror jag sen skulle jag flyga hem till Sverige. Han följde mig till bussen och vi sa att vi i alla fall skulle försöka ses till sommaren. Senast. Nu har det gått över 8 år. Vi har inte setts än. Tror att det är det som gör det så fint. Tror att han är det allra finaste minnet på det sättet. För varje gång jag dricker en irish coffe ler jag och tänker på bruna lockar och snälla ögon och 18-årig nyfikenhet. En liten filmsnutt som har fastnat i mitt minne.

Guldknappar och tulpaner

Jag har en ny randig tröja med fina guldknappar på axeln.

Och tulpaner på mitt vardagsrums-bord. Det gör att inte allt känns helt hopplöst trots att det är snöstorm utanför fönstret.

Min finalfest

I lördags var det som sagt min sista föreställning med revyn.

Efteråt hade musikerna ordnat fest och till fördrink fick vi jäger.

Den skålade vi med i tjejlogen.

Jag fick ett paket inslaget i papper med mig själv på. Fint!

Det var en uggla! Jag älskar ugglor. Den ska få följa med som min maskot på Buddy Holly-turnén. =)

Blomman, Emilie och Kickan.

Eftersom det var musikernas fest var det ju mycket musik. Mats sjöng lite.

Liksom jag.

Jag och Fredrik.

Blomman är den roligaste jag vet!

Andrea

Blomman är även den galnaste, på bästa sättet.

Sen dansade vi.

Och dansade lite till. Jag ville aldrig att natten skulle ta slut. Därför vart det efterfest till 10. Väldigt rolig fest!

Gunnel och alla de andra barnen

Tillbaka i Stockholm. Ännu en revy bakom mig. Suck... det gjorde lite ont i mig att åka därifrån. Har jobbat med de finaste, roligaste, bästa människorna! Nu kör de vidare i två veckor till och jag önskar så att jag kunde dela på mig och vara med dem oxå... Men i stället bär det iväg mot nya äventyr.

Vi blickar tillbaka lite. Hur vi såg ut bakom kulisserna på Östersundsrevyn.

Gunnel

Svenstaviks framtid.

FFF!

Lasse och Kicki.

Victoria och Daniel.

Kungliga revybaletten- Hagasessorna.

Pirater.

Bästa bandet står och jammar innan ridån går upp för andra akt.

Kalassugen.

2/3 av Jönssonligan.

Evil twins.

Sötaste kineserna.

Michael Jackson- numret.

Final.

Snipp snapp snut, så var revyn slut... Fort gick det...

Kom med och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna.

Ge mig sommar nu! Jag vill cykla i en park, ramla omkull och ligga kvar och hångla i gräset fastän det är fuktigt av sommarnattsregn. Jag vill dricka rosévin dygnet runt och grilla halloumi och ha sandaler och solglasögon och sommar, sommar, sommar! Det var bara det...

Jakten på det perfekta

Ibland kan jag bara bli så väldigt trött. Trött på hur vi kvinnor ska vara. ( jag vet att män oxå upplever detta, men inte riktigt i samma utsträckning)

Jag kan bli så trött på mig själv. Trött på att jag har så höga krav. Trött på att jag vill att folk ska se mig som perfekt. Alltid fina kläder, den finaste lägenheten, rolig, charmig, snäll, smart, bra i sängen, bra på scen, perfekt hy, perfekt figur. Trött på att tycka det är lite jobbigt om jag skulle råka träffa någon när jag osminkad är på väg till gymmet. Trött på att be om ursäkt för att jag inte rakat mig ordentligt på alla ställen där man ska raka sig. För vi tjejer har hår på ställen där vi inte ska det. Vi tjejer har celluliter och vi har glåmig hy på vintern, och ibland luktar det äckligt när vi fiser. Jo, det är sant!

Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar mig själv i alla lägen. Faktum är att det verkligen inte är sant. Jag känner mig ofräsch om jag inte rakat mig under armarna. Jag känner mig långt ifrån söt när jag vaknar upp osminkad med torr och glåmig vinterhy. Jag känner mig slapp i hela kroppen när jag inte tränat på en månad.

Runt omkring mig ser jag snygga tjejer på tidningsomslag. Smala, utan celluliter, perfekt hy. Jag läser om att killar gillar naturliga tjejer.... är det verkligen så? Vet killar verkligen vad naturliga tjejer är eller har det helt glömts bort i en värld bland träningshysteri, rakhyvlar, foundations och blekta tänder? Jag börjar faktiskt tro det. Att det verkligen glömts bort. Och vi tjejer fortsätter att raka och smörja och sminka och träna och inte äta. Och spär på myten om den perfekta kvinnan.

Kommer vi någonsin våga ta ett steg tillbaka? Eller kommer det bara bli värre och värre? Kommer ätstörningar öka ännu mer?Kommer plastikkirurgi bli lika vanligt som frisörbesök? Det skrämmer mig det här.... Det skrämmer mig att vi vill vara så himla perfekta...