Till slut var det vår tid

När jag ändå är så inne på det här med kärlek kan jag berätta att jag i mitt liv har haft tre stora kärlekar. Tre kärlekar, men ack så många förälskelser. Jag blir lätt förälskad. Det finns ju så många stiliga pojkar därute så konstigt vore det väl annars. Men att sen bli kär, det är ju en helt annan femma.

Den första har jag ju berättat om. Den ju gränslös, överväldigande, hoppa med huvudet före- kärlek. Som en film kändes det. På riktigt.

Den andra hoppade jag med huvudet före oxå. Jag hade ju aldrig kraschat då. Jag var så kär och han verkade ju vara det med. Men plötsligt mitt i mitt hopp tog han inte emot mig. Han sa att han var mer kär i en annan flicka och jag landade så hårt, så hårt och det tog lång tid att skrapa ihop mitt hjärta som låg utspritt på marken. Jag grät en hel sommar, det var den värsta känslan jag kännt, men sakta sakta läktes jag ihop och kunde med tiden tycka att andra pojkars ögon var vackra.

Efter det här var jag mer försiktig. Mer rädd. Livrädd att bli sårad igen. Kunde inte riktigt lita på när någon sa att jag var speciell. En dag träffade jag en kille som fick mig att skratta så jag nästan trillade av stolen. Jag kände ganska snabbt att jag bara ville vara nära honom. Jag ville krypa in i hans famn och stanna där. Men omständigheterna ville annorlunda. Livet ville utsätta mig för fler prövninar. Jobb i länder långt borta under lång tid och förälskelser som tog mig bort från honom. Men han fanns hela tiden kvar där i bakhuvet. Han som fick mig att skratta. Han som alltid hade randiga tröjor och de snällaste ögonen. Han som var så varm att hålla om på natten. Han, vars ögon jag trivdes i. Och till slut. Till slut var det vår tid.

Pin It