måndag 11 januari 2010

Om åren som försvann...



Jag var 18 år. Minns att jag ville gå ner några kilo till student- balen. Inte så mycket liksom, jag var rätt okej, men bara några kilo så att jag skulle se perfekt smal ut i klänningen.

Lyckades inte. Efter balen jobbade jag hela sommaren på kafé och bakade kakor och i stället för att gå ner de där 5 kilona gick jag upp ytterligare fem. Inte så märkligt eftersom jag levde på kaksmet och kvällarna bestod av tjejkvällar med polly, zoo och popcorn. När sommaren var slut hade jag panik. Jag hade alltid tyckt att jag var ganska söt, men plötsligt föraktade jag vad jag såg i spegeln.

Jag reste till Dublin och det enda jag hade i huvudet var mat. Skippade pub- kvällar för att jag hellre ville sitta hemma och stirra in i väggen än att få i mig kalorier på en pub och känna mig fet i ett främmande land. Väl hemkommen till Sverige tränade jag som en galning och märkte att det plötsligt var väldigt lätt att inte äta. Åt bara precis vad jag behövde. Kolhydrater blev min största mardröm och mina 5 kilon var borta för länge sen, och balens fem kilon oxå för den delen. På en tågluff runt Europa levde jag på frukt, naturell youghurt, kaffe och cigaretter.

Hemkommen från tågluffen var mina kompisar oroade och pratade med min mamma. Jag tyckte förstås att de överreagerade då jag ju minsann bara hade blivit lika smal som de och hatade att jag hela tiden hade mammas hökögon över mig. Och mina vänners oxå för den delen.

Som tur var skulle jag börja musikalskola. Bort från familj och vänner. En nystart utan hökögon. Nu kunde jag äta som jag ville. Prestations-ångesten på skolan gjorde ju dock inte saken bättre. Jag promenerade eller simmade varje morgon före frukost, dansade två-tre timmar på skolan ( med ångest för alla speglar) och gick ofta på två pass på gymmet på kvällen. Matintaget bestod ungefär av en knäcke-macka på morgonen, ett stort äpple till lunch, en varma koppen och ett ägg på kvällen. Den lilla energi jag hade gick åt till att räkna ut hur mycket jag kunde tillåta mig att äta på dagarna i stället för att utvecklas som musikalartist.

Jag träffade en kille som dock började ha lite koll på mig och som fick mig att äta, men ganska länge vart det omvänd effekt. Så fort jag ätit för mycket hängde jag över toasitsar och bad till Gud att ingen skulle höra mig eller se spår efter att jag spytt upp allt.

Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt en dag hade jag fått nog. Plötsligt en dag såg jag att jag var väldigt smal, plötsligt en dag kunde jag behålla pastan och vinet i magen utan att ångesten tog över hela min kropp. Plötsligt en dag kände jag att jag ville ha livet tillbaka. För en ätstörning tar ifrån dig hela ditt liv. Du blir osocial, tappar utstrålning, ja du tappar hela din personlighet och all din livslust.

Nuförtiden äter jag vad jag vill utan att få ångest, men det tog tid att komma dit. Fortfarande kan jag få små återfall, och fortfarande längst in i bakhuvet har jag en liten koll på vad jag äter, men jag har hittat min balans, och det är jag oerhört glad över. För det finns ju inget bättre än att dricka vin och äta pizza med vänner, unna sig en morotskaka till kaffet, ha picnic med massa godsaker. Om du så var smalast och snyggast i världen, hur kul skulle det vara om allt du gjorde var att sitta hemma själv och stirra in i väggen för att du är så rädd att du ska tvingas äta bland folk?

Jag vet att jag hade tur, jag hade människor omkring mig, och jag kunde ta mig ur mina problem på egen hand. Det var väldigt svårt, och jag vet att det är många som har det ännu svårare. Men jag hoppas att folk kämpar och hjälper varandra. Det är en hemsk och vidrig sjukdom. Och det är hemskt att samhället fått framförallt oss tjejer att tro att vi är lyckligare ju smalare vi är. För så är det verkligen inte. Inte nånstans.

12 Comments:

Aplysia said...

Känner igen mig till viss del...men det är så hemligt så hemligt och alla tankar på att förstöra sig på det viset som man gör vid en ätstörning kanske aldrig riktigt försvinner. Men de kan så gott som utplånas och man kan lära sig att handskas med dem när de dyker upp igen. För det mesta!

Du är så fin o stark, tack för att du delar med dig! KRAM

Emmi said...

Vad fint och bra du skriver Isa!

Annika said...

Heja dig!! Bra skrivet! Kramar

Josefin said...

Fina Isa. Usch. Jag vet ju precis. Och jag kommer ihåg hur det var på skolan. Jag hoppas verkligen att alla de där tankarna kan försvinna, för det är så jävla ovärt att leva sitt liv i strävan att försöka passa in i en mall som bara är påhittad och sjuk. PUSS

Fredrik said...

Det viktigaste är att man har varma ögon...
Modigt skrivet. Kram.

Sus said...

Jag blir så glad att ni (Annika och du) tar upp detta vansinne.

Skönt att du är frisk!!

Bella said...

Fint skrivet! Måste ha varit en tuff period. Du är stark som tog dig ur det. Kram Bella

Charissa said...

"Om du så var smalast och snyggast i världen, hur kul skulle det vara om allt du gjorde var att sitta hemma själv och stirra in i väggen för att du är så rädd att du ska tvingas äta bland folk?"
Fantastiskt! :)

Emelie said...

Åh så jävlajävla bra skrivet! Min tvillingsyrra har anorexi och det är inte alltid så himla kul.. Hon har typ haft det i 5 år och trots att hon är mer frisk nu än förut så äter hon fortfarande inte godis och äter bara på bestämda tider och så. Åh det är så jobbigt! Hon har heller inte berättat för kompisarna att hon är sjuk så dom tycker typ att hon är "duktig" när hon inte äter godis. Själv står jag där och vet sanningen och känner mig illa till mods inombords. Mina kompisar är dessutom viktfixerade och kör med 3-timmarsdieter mm. för att få effektivare förbränning och det enda dom tänker på när dom träffar nya männsikor är om dom är tjocka eller smala. Själv tycker jag att det är insidan som räknas!Känns som om det är det "normala" med min syrras jävla matgrejer så jag påverkas också! Jag hatar fortafarnde att äta godis inför hennes ögon,usch med allt! Så starkt av dig att dela med dig av detta! Önskar att jag nån gång får umgås med kompisar som är som du och inte bryr sig så himla mkt om viktfixering. Tack snälla du! KRAM!

Emelie said...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mia Olsen - ätstörd {anorexia nervosa} said...

Oh herregud oh herregud.
Så känsloladdad text, läste den som om det vore någon livsviktig information!

Är själv väldigt sjuk, varit det i snart sex år och min relation till mat har varit "fel" knepig sedan jag var sex år gammal. så ja..

Men oh herregud vad jag är glad åt att du fixade dig ur det, jag ska fortsätta kämpa. tror jag..

fast jag vet inte om jag orkar..?

Du borde bli en författare, och skriva med denna text i en bok!

LOVE

Lisa said...

Vad fint skrivet, jag började gråta. Har gått igenom samma sak och det har lärt mig mycket om mig själv men samtidigt känner jag en sorg över den tiden som försvann. Det var värdefull och jag var inte människa just då.