En liten filmsnutt ur mitt liv

När jag var 18 år bodde jag i Dublin och var deprimerad. Men jag har ett väldigt fint minne därifrån som får mig att alltid vilja vara 18 och bo i ett främmande land.

Jag och mina vänner tog en dag en buss till en stad som låg ett par timmar bort. Där, i rökdimman på en klubb såg jag en av de vackraste män jag någonsin hade sett. Men plötsligt skulle vi springa därifrån och jag tror inte att det var förrän efteråt som jag upptäckte hans mailadress i min ficka.

Ett flitigt mailande påbörjades och jag var så nyfiken på vem han var. Han med de mörka lockarna och de snälla ögonen.

Plötsligt skulle jag snart åka hem till sverige. Plötsligt insåg jag att jag verkligen ville träffa honom igen. Plötsligt satt jag på en buss tillbaka till Galway alldeles ensam.

Jag minns att jag inte ens fick tag på honom innan jag satte mig på bussen. Det spelade ingen roll. Det var min enda chans.

Vi möttes på en pub där vi drack irish coffe för jag frös för det var kallt ute och jag hade som vanligt för lite kläder på mig. Tror aldrig vi gick hem den natten. Vi ramlade runt på pubar och pratade om allt som man pratar om när man liksom inte kan få nog av att veta allt om varandra. På morgonkvisten kom vi hem till honom. Jag minns att vi stod i vinterluften på hans balkong, rökte en cigarett och pratade om Harry Potter och precis i det ögonblicket kändes det som om jag var med i en film.

Jag stannade tre dygn tror jag sen skulle jag flyga hem till Sverige. Han följde mig till bussen och vi sa att vi i alla fall skulle försöka ses till sommaren. Senast. Nu har det gått över 8 år. Vi har inte setts än. Tror att det är det som gör det så fint. Tror att han är det allra finaste minnet på det sättet. För varje gång jag dricker en irish coffe ler jag och tänker på bruna lockar och snälla ögon och 18-årig nyfikenhet. En liten filmsnutt som har fastnat i mitt minne.

Pin It