En liten filmsnutt ur mitt liv

När jag var 18 år bodde jag i Dublin och var deprimerad. Men jag har ett väldigt fint minne därifrån som får mig att alltid vilja vara 18 och bo i ett främmande land.

Jag och mina vänner tog en dag en buss till en stad som låg ett par timmar bort. Där, i rökdimman på en klubb såg jag en av de vackraste män jag någonsin hade sett. Men plötsligt skulle vi springa därifrån och jag tror inte att det var förrän efteråt som jag upptäckte hans mailadress i min ficka.

Ett flitigt mailande påbörjades och jag var så nyfiken på vem han var. Han med de mörka lockarna och de snälla ögonen.

Plötsligt skulle jag snart åka hem till sverige. Plötsligt insåg jag att jag verkligen ville träffa honom igen. Plötsligt satt jag på en buss tillbaka till Galway alldeles ensam.

Jag minns att jag inte ens fick tag på honom innan jag satte mig på bussen. Det spelade ingen roll. Det var min enda chans.

Vi möttes på en pub där vi drack irish coffe för jag frös för det var kallt ute och jag hade som vanligt för lite kläder på mig. Tror aldrig vi gick hem den natten. Vi ramlade runt på pubar och pratade om allt som man pratar om när man liksom inte kan få nog av att veta allt om varandra. På morgonkvisten kom vi hem till honom. Jag minns att vi stod i vinterluften på hans balkong, rökte en cigarett och pratade om Harry Potter och precis i det ögonblicket kändes det som om jag var med i en film.

Jag stannade tre dygn tror jag sen skulle jag flyga hem till Sverige. Han följde mig till bussen och vi sa att vi i alla fall skulle försöka ses till sommaren. Senast. Nu har det gått över 8 år. Vi har inte setts än. Tror att det är det som gör det så fint. Tror att han är det allra finaste minnet på det sättet. För varje gång jag dricker en irish coffe ler jag och tänker på bruna lockar och snälla ögon och 18-årig nyfikenhet. En liten filmsnutt som har fastnat i mitt minne.

Guldknappar och tulpaner

Jag har en ny randig tröja med fina guldknappar på axeln.

Och tulpaner på mitt vardagsrums-bord. Det gör att inte allt känns helt hopplöst trots att det är snöstorm utanför fönstret.

Min finalfest

I lördags var det som sagt min sista föreställning med revyn.

Efteråt hade musikerna ordnat fest och till fördrink fick vi jäger.

Den skålade vi med i tjejlogen.

Jag fick ett paket inslaget i papper med mig själv på. Fint!

Det var en uggla! Jag älskar ugglor. Den ska få följa med som min maskot på Buddy Holly-turnén. =)

Blomman, Emilie och Kickan.

Eftersom det var musikernas fest var det ju mycket musik. Mats sjöng lite.

Liksom jag.

Jag och Fredrik.

Blomman är den roligaste jag vet!

Andrea

Blomman är även den galnaste, på bästa sättet.

Sen dansade vi.

Och dansade lite till. Jag ville aldrig att natten skulle ta slut. Därför vart det efterfest till 10. Väldigt rolig fest!

Gunnel och alla de andra barnen

Tillbaka i Stockholm. Ännu en revy bakom mig. Suck... det gjorde lite ont i mig att åka därifrån. Har jobbat med de finaste, roligaste, bästa människorna! Nu kör de vidare i två veckor till och jag önskar så att jag kunde dela på mig och vara med dem oxå... Men i stället bär det iväg mot nya äventyr.

Vi blickar tillbaka lite. Hur vi såg ut bakom kulisserna på Östersundsrevyn.

Gunnel

Svenstaviks framtid.

FFF!

Lasse och Kicki.

Victoria och Daniel.

Kungliga revybaletten- Hagasessorna.

Pirater.

Bästa bandet står och jammar innan ridån går upp för andra akt.

Kalassugen.

2/3 av Jönssonligan.

Evil twins.

Sötaste kineserna.

Michael Jackson- numret.

Final.

Snipp snapp snut, så var revyn slut... Fort gick det...

Kom med och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna.

Ge mig sommar nu! Jag vill cykla i en park, ramla omkull och ligga kvar och hångla i gräset fastän det är fuktigt av sommarnattsregn. Jag vill dricka rosévin dygnet runt och grilla halloumi och ha sandaler och solglasögon och sommar, sommar, sommar! Det var bara det...

Jakten på det perfekta

Ibland kan jag bara bli så väldigt trött. Trött på hur vi kvinnor ska vara. ( jag vet att män oxå upplever detta, men inte riktigt i samma utsträckning)

Jag kan bli så trött på mig själv. Trött på att jag har så höga krav. Trött på att jag vill att folk ska se mig som perfekt. Alltid fina kläder, den finaste lägenheten, rolig, charmig, snäll, smart, bra i sängen, bra på scen, perfekt hy, perfekt figur. Trött på att tycka det är lite jobbigt om jag skulle råka träffa någon när jag osminkad är på väg till gymmet. Trött på att be om ursäkt för att jag inte rakat mig ordentligt på alla ställen där man ska raka sig. För vi tjejer har hår på ställen där vi inte ska det. Vi tjejer har celluliter och vi har glåmig hy på vintern, och ibland luktar det äckligt när vi fiser. Jo, det är sant!

Jag önskar att jag kunde säga att jag älskar mig själv i alla lägen. Faktum är att det verkligen inte är sant. Jag känner mig ofräsch om jag inte rakat mig under armarna. Jag känner mig långt ifrån söt när jag vaknar upp osminkad med torr och glåmig vinterhy. Jag känner mig slapp i hela kroppen när jag inte tränat på en månad.

Runt omkring mig ser jag snygga tjejer på tidningsomslag. Smala, utan celluliter, perfekt hy. Jag läser om att killar gillar naturliga tjejer.... är det verkligen så? Vet killar verkligen vad naturliga tjejer är eller har det helt glömts bort i en värld bland träningshysteri, rakhyvlar, foundations och blekta tänder? Jag börjar faktiskt tro det. Att det verkligen glömts bort. Och vi tjejer fortsätter att raka och smörja och sminka och träna och inte äta. Och spär på myten om den perfekta kvinnan.

Kommer vi någonsin våga ta ett steg tillbaka? Eller kommer det bara bli värre och värre? Kommer ätstörningar öka ännu mer?Kommer plastikkirurgi bli lika vanligt som frisörbesök? Det skrämmer mig det här.... Det skrämmer mig att vi vill vara så himla perfekta...

Jag vill springa på en strand i en 50-talsbaddräkt och jag vill att hela världen ska se på

Åh, tänk om jag hade varit en filmstjärna! En sådär obeskrivligt underskön filmstjärna som alla vände sig om efter på gatan. jag skulle vara platinablond som Marilyn, kopparfärgad som Rita Hayworth eller bara sådär perfekt 60-talssöt som Audrey. Jag skulle få dansa med Fred Astaire och få ljuva filmkyssar av James Dean. Och jag skulle få sitta med en gitarr i ett fönster och sjunga moonriver samtidigt som hela världen höll andan.



I mitt nästa liv vill jag födas i en tid som redan varit och bli filmstjärna på 50-talet. Framtiden är ju så läskig ändå...

Typer av människor som jag tycker om...

♥ Människor som skrattar högt och väldigt ljudligt och som har ett sånt skratt som smittar varenda gång.

♥ Barn som frågar fråga på fråga. Det gjorde min lillebror när han var liten. Vad är ditt favoritdjur? Katt. Varför katt? För att de är fina. Varför är de fina? osv...

♥ Killar som vågar gråta.

♥ Tjejer som dansar som om ingen ser på.

♥ När min morfar klappar min mormor på kinden och säger att hon är fin.

♥ Fräknar. Finns det nåt gulligare?

♥ Tonåringar med tandställning som ler sådär försiktigt för att de är rädda att tandställningen ska synas annars.

♥ Folk som läser romaner på tunnelbanor, kaféer och bussar. jag blir alltid så nyfiken på vilken värld de befinner sig i.

♥ Människor som är duktiga på att ge komplimanger. Som gör dagen lite ljusare och gör att man känner sig lite finare.

♥ Unga män som klär sig som James Dean.

Nu är tåget jag åker med snart framme i Östersund, så nu hinner jag inte komma på mer.

Som en liten dröm

Jag har en fäbless för spets-klänningar. Så trots att jag köpte en häromveckan på Monki kunde jag inte motstå den här lilla pärlan på Beyond retro trots att de egentligen påminner ganska mycket om varandra. Den här var liksom lite mer retro, lite mer rosa i botten, riktig 60-tal och lite mer annorlunda. Jag gillar den jättemycket!

Sommar i en liten ask

När jag fyllde år fick jag en fin liten ask från M.


Innehållandes en liten skatt. Nämligen dessa supersöta små örhängen.


Jag älskar dem. Får mig att tänka på vår och sommar och vita ljuva klänningar och allt som jag längtar till.

En stilig fröken och blommor till skor.

Ikväll var jag och M hemma hos finaste Josefin. Josefin är en av de stiligaste flickor jag vet. Lång, mörk och vacker och alltid så rolig och varm. Igår fick jag se henne göra ett strålande jobb i Vasastansrevyn och ikväll fick jag dricka te, äta mackor och choklad med henne. Det gör mig glad. Vad som oxå gjorde mig glad var att hon gav mig försenade födelsedagspresenter.


En blå portmonä och blommor till skor.


Så att man kan piffa upp sina skor liksom. Så himla fiffigt och tjusigt!

Tack sötaste!

Hotellrumsdekadens

Hade nu tänkt att jag skulle lägga upp lite bilder från min lördag-kväll, men har tyvärr glömt laddaren till min stendöda kamera i Östersund, så icke...

Hur som helst hade vi nostalgi-kväll på revyn. Massa gamla revy-rävar, spex, musik, räkor och vin. När klockan blev mycket fick vi ej vara kvar på teatern, men vi ville ju inte gå hem. Då bokade vi ett hotellrum där vi hade efterfest. Klockan 8 på morgonen stod jag fortfarande och halsade champagne direkt ur flaskan och rökte i ett fönster. Klockan 9 var jag tvungen att springa till morfar och mormor, packa en liten väska och springa till bussen som klockan 10 skulle ta mig till Stockholm.

Underbar kväll. Härlig dekadens.=) Jag vill ha efterfester på hotellrum varje natt!

Lite såhär kändes kvällen:






Bilder från weheartit

I want to travel around the world with a boy in one hand and this bag in the other.

Åh, vilka fina resväskor! Såg dem på ytligheter Det är tydligen ett samarbete mellan Alstermo och fifth avenue shoe repair. Jag vill ha! Och jag vill ut och resa med dem på en gång. Åh, vad jag vill resa. Till varmare länder. Bort från snö, kyla och blåst. Men men, det får dröja. I morgon får jag i alla fall åka hem ett par dagar till Stockholm. Det ser jag fram emot. Men först: Två föreställningar och en fest!