Om kollektiv, läskiga jobb och kampen mot att inte längta livet ur sig.

Det känns verkligen upp och ner här i Oslo. Känns alltid spännande att vara i främmande städer och bara känna stämningen i luften och se nya platser. Bara andas annan luft, titta på människor och köpa youghurtsorter som man inte alls vet hur de smakar.

Bor i världens bästa lilla kollektiv i en mysig men trång lägenhet och det känns jättemysigt. Känns nästan som när jag var tonåring och bodde i Dublin. Eller sommaren på Gotland när vi var 18 personer som delade på en toalett. Det är liksom lite befriande att bo så här ett tag. Stuva in för många madrasser på en för liten yta, inte bry sig om att det blir stökigt för att alla har sina kläder i resväskor och överallt och inte bry sig om att det blir smulor när man äter mackor på madrassen ( det gör jag ju kanske inte hemma heller iofs)

Det som känns lite jobbigt är jobbet. Jag är ju verkligen inte van att servera och kände mig lite som ett förvirrat barn instoppad i en vuxen kropp när jag jobbade min första dag igår. Det är så jobbigt när man känner att man inte har koll på nånting.När man måste fråga tusen frågor hela tiden och när man känner sig ganska värdelös på det mesta. Det är typ den värsta känslan jag vet. Men jag försöker le och vara trevlig och snabb trots att jag får en liten klump i magen när de frågar om vinsorter jag inte har en aning om och när jag ska bära ut massa varma tallrikar med fiskgrytor på samma gång utan att spilla... Men jag hoppas att jag kommer in i det lite mer snart. Så måste det bli.

Försöker se ljust på allt och ska försöka göra det bästa av den här tiden. Försöka att inte längta hem så mycket till saker som jag kan bara för att det känns läskigt nu... Det känns lite som att man längtar livet ur sig ibland. Är trött på det. Livet är för kort och tiden går på tok för snabbt ändå. Nu är nu och nu är bra. Punkt.

Pin It