onsdag 16 juni 2010

Nåt säger mig att du blir borta en lång, lång tid



Idag är en ganska sorglig dag. En dag då det känns som om man inte nånsin kommer bry sig om att tvätta håret igen eller smeta på det där röda jäkla läppstiftet fastän håret redan är väldigt smutsigt och läpparna är gråa och smakar lite salt av tårar som runnit och fastnat i mungipan.

Men det finns inte så mycket att göra.

Jag har bara mig själv att skylla den här gången.

Den här gången var alla misstag mina.

Det är bara att torka tårarna och hoppas på sol i morgon.

2 Comments:

Annika said...

=(

Josefin said...

Fina du. Jag fattar. Det är nog bra i slutändan, men förjävla jobbigt nu. Kom ihåg att du har vänner som älskar dig.