I dont want to wait för our lifes to be over, will it be yes or will it be... sorry

Sitter i en turnébuss genom Sverige. Läser Annika Marklunds senaste krönika i Sofis mode. ( tyvärr går inte krönikan att länka till, den kan man endast läsa i tidningen. ) Den handlar om hur Dawsons Creek hade alla svar när man var 15 år och inte hade varit med om någonting. Hur man lärde sig allt om kärlek av ett gäng lillgamla ungdomar i en påhittad småstad.

Jag lärde mig oxå verkligen allt av Dawsons creek och Felicity. Jag lärde mig att det var mycket drama, svartsjuka, oändliga tårar för en liten del av lycka. Och var inte tårarna där, sprang man inte efter varandra i regnet efter att man bråkat och började hångla under en lyktstolpe så var väl inte kärleken tillräckligt stark?

Och på något vis, trots att jag varit med om mycket i verkliga livet efter det så är det på något vis fortfarande en stor del av vem jag är och hur jag beter mig i relationer. Det satte spår. Jag vill ha drama, stora ord, passion och tårar. jag är expert på dessa ämnen! Och jag är verkligen värdelös på vardagslivet. Jag vet inte riktigt hur man gör, för det var aldrig något vardagsliv i serierna.

Annikas krönika handlar om mig. Den handlar om alla mina tjejkompisar som i slutet av 90-talet målade upp sin fantasi-kärleksvärld runt Andy och Pacey, Joey och Dawson och Ben och Felicity. Vi som lärde oss precis hur det skulle vara, precis hur det skulle kännas om det var på riktigt.

Och nu sitter man här och undrar. Undrar hur man ska få det riktiga livet att fungera. Det riktiga livet långt ifrån idylliska småstäder och stora ord och brådmogna tonåringar. Jag är trots allt ingen tonåring längre...





( visst gör det lite ont i hjärtat att se öppningslåtarna Det var ju hela ens liv. Jag blir helt otroligt nostalgisk.)

Pin It