Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan som aldrig blir still för alla oss som aldrig vet vad vi vill

Vänner

Ibland tror man liksom bara att livet aldrig kommer bli bra. Att all trygghet rycks undan under ens fötter och man faller för att den försvann och kanske tror man att man alltid kommer ligga kvar på marken. Men så ringer telefonen. Någon får en att resa sig, trycka tillbaka tårarna och släpa sig utanför dörren. En timme senare ler man över en kopp kaffe och en delad chokladboll och man känner att det kommer gå. Allt kommer gå. För hur ensam man en kan känna sig har man någon där som sträcker ut en hand och säger att allt kommer lösa sig och det blir sommar igen och vi ska dricka rosévin i parker och äta popcorn och prata om hur svårt livet kan vara men även hur underbart vackert det är emellanåt.

Vänner är det finaste som finns. 

Here comes the sun...

Min basker försvann i norrlands skogar så igår när jag frös om huvet sprang jag in på hattbaren och köpte en ny. En mörkblå med en rosett på sidan. Fin tycker jag själv! 

Idag är en fin dag. Jag har känt solen nästan värma lite mot vinterblek hy, druckit varm choklad med chili och apelsin på ett kafé vid Hornstull, varit på reklamfilmscasting och känt mig hoppfull över att vi trots allt inte verkar vara på väg mot en ny istid. Mm, en fin dag.

En fest i Norrland.

Har haft en sån väldans bra helg uppe i Norrland så det är inte riktigt klokt. Vi har spelat i Skellefteå och Luleå och i söndags var det dags att bege sig till Kåge där Brolle hade bjudit in till fest. Det var en underbar dag, kväll, natt med skoteråkning, vargtass, mintuchoklad, badtunna, karaoke, dans och mys. Här kommer några bilder.

Dags för vårförändring?

Åh, jag blir så otroligt sugen på att klippa lugg och färga håret rödblont när jag ser den här tjejen. Kanske får det bli så, vad tror ni? Tjejen på bilden heter Emily och har en ljuvlig blogg som ni kan läsa HÄR.

Tycker om

Tack så mycket för era fina kommentarer! Jag blir så otroligt glad ska ni veta!

Nu åker jag upp till Skellefteå! Ses och hörs!

It doesn't seem to be a fairytale

Den handlar om att man alltid har så stora förväntningar på livet. Och på kärleken. Eftersom man enda sedan man var liten har blivit fullproppad med prinsessor och sagoprinsar och senare i livet Ben & Felicity, och  Jack & Rose förstås... Att det inte alltid är så lätt när livet inte är den där sagan... Antingen kan man ge upp då, eller kämpa på, eller stoppa hjärtat i fickan och dricka lite vin...

Som vanligt är jag ingen stor låtskrivare, och verkligen ingen gitarrist. Det är bara några tankar med några toner till... Hoppas ni vill lyssna.

Vill ni höra fler av mina låtar kan ni höra en HÄR och en  HÄR

Ett litet ps:  Jag har inte lärt mig hur man skriver glada låtar än, så ni behöver inte bli så oroliga över att alla mina låtar är deppiga. Jag vill inte lägga mig ner och dö, och jag vill inte ge upp mina drömmar liksom.  Är bara bra på att vara stor i orden... =)

Har sett allt från båda sidor nu, från in och ut, och ändå ser jag bara illusioner.

Klänning: H&M

Armband: PIECES

Alla hjärtans dag.

Jag har två alla ♥ dagar som jag minns speciellt...

Jag är 13 år och går i sjunde klass. Jag är så kär i en pojke som är ett år äldre än jag att det verkligen inte är klokt. När jag är i elevhallen samtidigt som honom på rasterna kan jag knappt andas och skulle hans blick råka möta min blir jag högröd i ansiktet.  Han är förstås en av de populäraste killarna på skolan och jag har aldrig pratat med honom. Jag är inte direkt populär. Jag är pluggis och körtjej och går aldrig på fester och är livrädd för att kyssas trots att det är det enda jag tänker på...

På alla ♥ dag kommer ju den där vidriga obligatoriska blomutdelningen på alla högstadieskolor. Då de populära får 15 blommor och vissa sitter längst bak i klassrummet och tittar ut genom fönstret hela tiden för de vet att de inte får någon blomma alls. Inte ens av någon vän...

Jag tog mod till mig när jag var 13 år. Jag skickade en röd ros till den populära pojken som jag aldrig pratat med. En röd ros med en lapp på där det stod från Isabelle 7a.

Han fick 9 röda rosor. 8 stycken ifrån hemliga tjejer, en ifrån Isabelle 7a.  Hans kompisgäng fnittrade när de gick förbi mig i korridoren och jag dog av skam och ångrade så bittert att jag varit så modig. Han sa aldrig tack för blomman och vi pratade aldrig med varandra. Jag var kär i honom i 1,5 år till. Tills han slutade 9:an och jag grät på min säng.

En annan tjej i min klass var oxå modig och skickade en ros till den hon var kär i. Senare samma dag hittade hon den sönderklippt i en papperskorg. Så himla sorgligt! Vad är det för fel på högstadieelever? Och vad är det för fel på lärare som tycker att det här med blomutdelning är en fin idé?

Den andra alla ♥ dag jag minns är för 4 år sedan. Då hade jag och M våran första riktiga dejt. Vi såg Brokeback mountain på Viktoria- biografen och jag glömde mina glasögon för att jag förmodligen inte kunde fokusera på något annat än att jag var så förälskad. Sen drack vi vin någonstans på söder och började lära känna varandra.

Denna dag går nog inte till historien som speciellt minnesvärd. Jag sitter ensam i en lägenhet i Midsommarkransen. Men nu ska jag tända lite ljus och se på en av de de vackraste filmerna om kärlek som jag vet. The notebook. 

Hoppas ni alla mår bra i era hjärtan idag och alla andra dagar!

Göteborg

I fredags begav jag mig till Göteborg med Buddy holly-gänget.

Min fina uggla fick oxå åka med i turnébussen. Det är min maskot som jag fick av världens bästa revy-gäng, så självklart måste han få följa med!

Efter fredagens spelning i Scandinavium blev det några glas vin i hotellbaren och sedan godnatt och så var det lördag och jag skulle möta upp Göteborgs tjusigaste flickor för lunch.

Nettan.

Helena.

Karolina.

Helena et moi.

Tillbaka till Scandinavium på lördag kväll. Cilla var söt och glad som alltid!

Vackra Anna hade sin förtjusande dotter med sig under helgen. Så söt att man inte tror att det är sant.

Ugglan hänger med! =)

Lisa värmer upp.

Jag i Apollo-peruken.

Det var massa fint folk i publiken på lördag kvällen och efteråt vart det förstås vin med dem. Här Nettan, Helena och Lotta.

Sen gick vi till nattklubben Park Lane. Tyvärr var jag dålig med kameran men en bild på Glenn och Johan blev det. Ganska jobbigt ställe men vi satt i ett hörn vid ett bord och hade trevligt och plötsligt var klockan nästan 5 och man började bli lite sliten. Så då gick vi och sov några timmar innan bussen tog oss tillbaka till Stockholm där jag nu ska vara i 3 dagar. Fin helg! 

Marilyn goes Scandinavium

Göteborg, nu kör vi!  6000 pers idag, 6000 i morgon.  Jag måste typ nypa mig i armen då och då. Tänk att jag får vara med om det här, det är ju helt fantastiskt! 

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket

Det finns en bok. En bok som jag läste första gången för två år sedan tror jag. Jag hittade den i en låda häromdagen och kände att det var tid att läsa den igen. Den är fullkomligt underbar. Tar bara ca 1 timme att läsa och under hela den timmen höjer jag aldrig blicken. Det är som att dricka kaffe med kärleken. I det här fallet den första  kärleken. Man vill aldrig att kaffet ska ta slut. Inte heller kärleken. Och inte boken. Men tids nog tar ju allt slut, och man överlever trots att man trodde att det aldrig skulle gå...

Jag suckar mig igenom Gunnar Ardelius vackra ord och mitt hjärta sväller lite bakom mina revben. Det beskriver så precis hur det var. Att vara ung och kär och tro att man aldrig kommer klara sig utan varandra.... Lova mig att ni läser den!

Varning för ras, gå så försiktigt du kan, dina ögon kan krossa min värld som stenar mot glas. Varning för ras.

Jag har köpt en ny klänning. Den påminner både om en blåbärsskog och en sommaräng. Jag tycker om båda så därför tycker jag om klänningen. Vill dock att det ska vara sommar alldeles precis nu, men den känns alldeles för långt borta. Alldeles.


Har även köpt en grön väska. Grönt är min favoritfärg.


Man kan nästan tro att det är en sommar-sol som strålar in genom fönstret bakom mig och lyser upp. Vi låtsas att det är det lite, tycker jag. Jag är så vansinnigt trött på istappar som kan döda mig vartän jag går. Jag är trött på varning för ras-skyltar och att vara rädd för att falla hela tiden. Och skulle jag falla är jag rädd för att ligga kvar, att inte kunna ta mig upp. Det är jag allra mest rädd för...

An education

Ikväll var jag på bio. Mycket bra film. Och kläderna... jag säger bara kläderna... åh, så fint! Take me back to 1961!