Om att gå ensam till en fin biograf och förflytta sig till Frankrike.

I midsommarkransen där jag bor finns världens mysigaste biograf. Igår jobbade Marcus hela långa kvällen och jag smet ut i regnet för att gå på en film jag ville se. Jag älskar att gå på bio själv! Skönt att kunna tänka över filmen själv efteråt utan att direkt börja diskutera den.

Första gången jag gick på bio själv var när jag bodde i Dublin. Spatserade runt en dag och såg en så söt tjej på en plansch, så söt att jag var tvungen att gå in och se filmen trots att jag aldrig hade hört talas om den förut. Kände mig lite ensam när jag satte mig i de stora röda stolarna. Särskilt eftersom jag hamnade mitt emellan två par som satt och pussades hela tiden. Det bör tilläggas att jag var supersingel och så kärlekskrank att det inte fanns ord. Efteråt var jag helt salig, helt förtrollad. Filmen jag just hade sett var den perfekta för en kärlekskrank 18-åring som kände sig konstig, deppig och hopplös. Filmen jag just sett var den bästa film jag någosin sett. Filmen jag just sett var "Amelie från Montmartre".

Så min första gå-på-bio-själv-upplevelse var underbar. Kanske därför jag alltid tyckt om det extra mycket.


Hur som helst sprang jag bort till Tellus igår. Biografen känns lite som förr i tiden. Innan bion kan man köpa hembakat fika om man vill och biljetterna är fina.


Jag köpte mig världens längsta ekologiska saltlakrits-orm och satte mig längst fram där jag kunde sträcka ut fötterna. Det var ganska lite folk där. Jag hade hela raden för mig själv. Inga pussande par som smackade bredvid mig.

Filmen jag såg var "Paris 36". Handlar om en teater i en liten förort till Paris och människorna som jobbar där. Året är förstås 1936. Teatern läggs ner, och tre av de sörjande eldsjälarna som förlorat sina jobb bestämmer sig för att ta saken i egna händer. En ung vacker flicka kommer dit och gör audition. Kanske ska det gå att få till en succé med henne?

Jag tyckte faktiskt om filmen. Den är fin. Det är vackra miljöer och fina karaktärer. Jag skrattar en del och en och annan tår trillar faktiskt oxå då allt går fel för den fina Pigoil, en av de tre männen. Han är bedragen och hans son tas ifrån honom då han är arbetslös. Det är faktiskt gripande och jag kan inte hålla emot en tår.

"Paris 36" är inte Amelie-magisk, men gillar man franska klyschor och miljöer, musikal och teaterromantik så är den definitivt värd att se en regnig December-kväll.

Pin It