onsdag 9 december 2009

Man kommer på sen efteråt att vi hade rätt kul emellanåt.

När jag bläddrar i mina dagböcker känns det som om jag haft världens mest deprimerade liv. Det är mest bara hjärtesorg, misslyckade kärleksaffärer, ätstörningar och nedvärderande ord om mig själv. Jag skriver nämligen nästan bara dagbok då jag mår dåligt, det är då jag behöver ventilera.



Det fina med livet är att där är det precis tvärtom. När jag tänker tillbaka på alla olika epoker av mitt liv så minns jag nästan bara det fina, det klara och gångerna jag skrattade mest eller var som mest kär. Antar att det därför är så lätt att tänka att det var bättre förr. Man minns allt med ett romantiskt skimmer runt sig. Jag gör det i alla fall...



Gymnasiet minns jag bara positivt. Det var hångel och fester och killar och kaffe+macka i skolans fik för att lunchen var så förbaskat vidrig. Det jobbiga som oskuldsångest, pluggångest, avståndskärlek och röda prickar är som bortblåst.

I Dublin var jag faktiskt ganska deppig, men det jag minns mest var söta kineser, tunawraps, gången jag såg " Moulin Rouge" och bestämde mig för att söka musikalutbildning, Amelie från Montmartre, Urban outfitters, en kille som alltid var vegan förutom på julafton då han tröck i sig kött, och en ruskigt romantisk resa till Galway för träff med en främmande pojke som hade lockigt hår och kunde rita.

Under musikalakademien var det enorm prestationsångest och mycket ätstörningar men min hjärna väljer att minnas julkalender, morgonpromenader, Strömpilen på fredagar, fester på Ålidhem, Skarinska och det där lilla stället vars namn jag ej minns där jag spottade ut en sambouka över bartendern, Iksu, fika på Waynes, kaffe latte med naturgodis, pepparkaksfil och snygga musiker.

Sen har vi " Horhuset" i Sundsvall. Ojojoj, det var ju bara en underbar tid i mitt minne. Det var nog faktiskt bara en underbar tid.



Somrarna på Gotland minns det nu enbart med värme. Fyra tjejer som trängdes i ett för litet rum men fick en jättestor gemensam garderob, alldeles för många cigaretter i solsken eller under tak som regnet smattrade emot, galna fester, bastande, en underbar musikal och vänskap som växte sig så stark, så stark. Jag har nästan lyckats förtränga att jag var så olyckligt kär och att jag betedde mig som en 14-åring.

Och alla år efter det... Fyllda med kärlekstrubbel, jobbångest, bostadsångest... och trots det har det mesta fått ett rosa skimmer över sig. Det är lätt att romantisera år som gått. Det är fint tycker jag. För jag är ju så orolig att jag kommer vara missnöjd och ångra massa saker när jag är gammal. Men det kommer ju inte gå att vara missnöjd när man mest minns allt det fina...

3 Comments:

Sharpan said...

Vad fint skrivet! Och sant.
Och väldigt mkt av ditt liv påminner om mitt på något märkligt vis... ;)

Anonym said...

Söta vännen! Så sköna och sanna ord! Vi har upplevt så mkt fint (och fult...) ihop! Jag tror som du, att när människor pratar om att det var bättre förr så är det just för att Det är vad de minns. Jag ska t.ex. alltid minnas oss och vår enorma Gotlands-garderob... ;) Bättre klädutbud kommer jag aldrig få... Puss o kram från Karolina

anna-lill said...

Kamenski ;)