Om att åren bara går och går...

Var på bio här i Brunflo ikväll. Jepp, det finns en bio! I det gamla ordenshuset. När jag kom in i detta hus slogs tusen minnen emot mig. Hela högstadiet sköljde över mig. Det ligger nämligen precis bredvid min högstadieskolan och var platsen för åtskilliga julavslutningar, scenuppträdanden och högstadiediscon. Där stod 13-åriga Isabelle och trånade efter de äldre pojkarna och dansade till Spicegirls, och på varenda julavslutning sjöng hon solo och däremellan satte hon upp egenskrivna pjäser. jag var väldigt framåt när det kom till att stå på scen. Inte så framåt när det kom till pojkar som ni vet vid det här laget.

Jag vet inte vad det är med mig, men jag har blivit så fruktansvärt nostalgisk. Och samtidigt som jag blir lycklig i hela kroppen över alla alla minnen så känner jag också en väldig tomhet. Tomhet över att livet går så fort. Tomhet över att jag aldrig kommer vara liten igen och längta till julafton så jag nästan spricker. Tomhet över att jag aldrig får vara 14 igen och undra hur det känns att kyssa någon. Tomhet över att jag aldrig mer får ta studenten. Tomhet över att jag aldrig får vara 18 och känna att hela världen ligger framför mina fötter och att jag kan göra precis vad jag vill, att det liksom inte finns några hinder.

Begynnande 30-årskris? Hm, ja... jag fyller ju faktiskt 27 om bara några dagar. 27! Det är inte klokt vad åren går. Jag skulle gärna fylla 20 i stället. Är inte redo för medelålders- liv som närmar sig med stormsteg... Är inte färdig med att vara ung. Kommer man med åren acceptera att tiden bara går och går? Kommer man förlika sig med tanken att bli gammal? För just nu har jag väldigt svårt för det...

Pin It