Movie-crushes.

Alla har vi haft dem! Alla har vi känt den där känslan av att man knappt kan sluta le när man lämnar biografen. Och det är inte för att filmen var så kul utan för att man dog av perfekta leenden och kisande blickar och charm to die for .


Min första och absolut största movie-crush var Leo i Titanic. Redan efter Gilbert Grape tyckte jag att han var bäst, efter Romeo och Julia hade jag lite fjärilar i magen och efter Titanic var jag helt salig. Satt och drömde mig bort i biofåtöljen och tänkte att om jag någonsin får uppleva sådan kärlek på riktigt så behöver jag inte något annat i livet. Konstigt det där... Trots att jag visste att typ alla 14-åringar var besatta av Leo kändes det som att ingen kunde förstå vad jag kände. Det var omöjligt att någon kunde känna så mycket som jag. My God. Jag såg filmen på bio säkert 5 gånger och sen 100 gånger till på VHS.


Sen fullkomligt smälte jag av Heath Ledger i " 10 orsaker att hata dig". Hans skabbiga karaktär som till slut vart så charmig att man dog. Och det där leendet... Usch, vad sorgligt det är när jag tänker att han inte finns.


Johnny. Stiliga, vackra, undersköna Johnny. Snygg som få i alla filmer, och allra mest i "Cry-baby" och "Chocolate".


Sen måste jag ju oxå erkänna att jag var ganska knäsvag efter att ha sett Jude Law i "the Holiday" på en biograf i Thailand. Kärlekskrank som jag var drömde jag mig lätt bort till en liten charmig engelsk stuga där en solbränd Jude Law knackade på dörren. =)

Sen Jude Law kan jag inte komma på någon movie-crush. Inte någon sådär riktig. Fast egentligen kan ingen mäta sig med Leo. På den tiden då all ens kärlek var oanvänd och oupptäckt och det var så lätt att drömma sig bort till stora båtar, immiga bilar och att bli avritad bärandes ett halsband. Bara ett halsband... =)

Pin It