När något glädjefyllt omvandlas till något fruktansvärt

Öl i plastglas. Musik. Glädje. Dans. Tält. Hångel. Lera. Bajjamajjor. Många är vi säkert som känner någon slags skräckblandad förtjusning inför tanken på festivaler. För man hatar bajjamajjorna, man hatar att inte kunna duscha på flera dagar, man hatar leran och regnet. Men så älskar man ju gemeskapen. Förfestesterna vid tälten, magiska spelningar och den där frihetskänslan som liksom alltid bara infinner sig.

Igår byttes frihetskänsla ut mot panik. Glädje övergick i skrik och som för vissa övergick till tystnad, andnöd, avsvimning, grus mot kinden, fötter som trampar på en och en omöjlighet att ta sig upp.

Jag kan knappt tänka på annat än alla stackars människor som var instängda i tunneln under Loveparade i Duisburg igår. 19 personer klämdes och trampades till döds, och jag kan nog inte tänka mig ett värre sätt att dö på. Eller ett värre sätt att se någon dö på. Att vara helt och hållet maktlös.

År 2000 var jag 17 år gammal och åkte på min första Roskilde-festival. Jag var döds-förälskad i min första kärlek och så lycklig över att mina föräldrar hade låtit mig åka. Under en Pearl Jam spelning stod jag och min pojkvän och åt hamburgare och hånglade på sidan. Det var ju sååå mycket folk och vi orkade liksom inte ta oss in i myllret.

Dagen efter var det sorg på hela området. Blommor och ljus. Folk som grät. Konserter som ställdes in. Löpsedlar satt uppe om att 9 människor hade klämts till döds. Alla mina släktingar och vänner ringde och var oroliga. De var så lättade över att jag levde. Så lättade att ingen av oss hade farit illa. Och jag var lättad över att vi hade varit hungriga och hångelsugna och inte hade stått mitt i trängseln.

Säkertheten på Roskilde blev ju 1000 gånger bättre efter olyckan, i Tyskland läggs festivalen ner. Det är ju för all del bra att säkerhet blir bättre, men det är så fruktansvärt att det alltid ska inses när det väl är försent. När vissa oroliga mammor faktiskt aldrig får tag på sina barn. När flickor ligger och gråter i leran och vet att de aldrig mer får äta hamburgare och hångla med sin kärlek igen. När vissa aldrig mer kommer hem...

Pin It