Tre dagar av sol, regn, vänner, musik och popcorn.

Helt plötsligt var det 10 år senare.

Idag är det minst sagt regnigt här i Östersund och jag hoppas, hoppas, hoppas att det ljusnar upp lite inför kvällens spelningar.

Jag är uppe på Storsjöyran. Hade tänkt lägga upp lite bilder från föregående kvällar men min dator är hemskt seg så jag får återkomma med det. Fint har jag det i alla fall. Umgås med fina vänner, lyssnar på bra musik och dricker öl.

Jag har inte varit på yran på några år, och det är en lite märklig känsla. Det känns nästan precis som när man gick på gymnasiet. Som att tiden stått still. När man blundar och hör Ola Salo sjunga " It takes a fool to remain sane" kan man nästan tro att man är 18 igen. Men så öppnar man ögonen och helt plötsligt är det nästan 10 år senare. I morgon spelar Lars på stora scenen. Då känns det nästan som att nostalgin kommer göra för ont... Men åh! det kommer bli fint.

Älskade lillebror, det är skönt att komma hem..

Tog tåget upp till Jämtland idag. Hann hit innan solen gick ner. Himlen var så fin att det gjorde ont och jag och min fina lillebror tänkte att det kanske inte alltid är så dumt här i Brunflo ändå. Det känns faktiskt obeskrivligt skönt att vara här.

( vi ser ju galet inklippta ut på bilderna, haha! weird... Det är på riktigt i alla fall.)

När något glädjefyllt omvandlas till något fruktansvärt

Öl i plastglas. Musik. Glädje. Dans. Tält. Hångel. Lera. Bajjamajjor. Många är vi säkert som känner någon slags skräckblandad förtjusning inför tanken på festivaler. För man hatar bajjamajjorna, man hatar att inte kunna duscha på flera dagar, man hatar leran och regnet. Men så älskar man ju gemeskapen. Förfestesterna vid tälten, magiska spelningar och den där frihetskänslan som liksom alltid bara infinner sig.

Igår byttes frihetskänsla ut mot panik. Glädje övergick i skrik och som för vissa övergick till tystnad, andnöd, avsvimning, grus mot kinden, fötter som trampar på en och en omöjlighet att ta sig upp.

Jag kan knappt tänka på annat än alla stackars människor som var instängda i tunneln under Loveparade i Duisburg igår. 19 personer klämdes och trampades till döds, och jag kan nog inte tänka mig ett värre sätt att dö på. Eller ett värre sätt att se någon dö på. Att vara helt och hållet maktlös.

År 2000 var jag 17 år gammal och åkte på min första Roskilde-festival. Jag var döds-förälskad i min första kärlek och så lycklig över att mina föräldrar hade låtit mig åka. Under en Pearl Jam spelning stod jag och min pojkvän och åt hamburgare och hånglade på sidan. Det var ju sååå mycket folk och vi orkade liksom inte ta oss in i myllret.

Dagen efter var det sorg på hela området. Blommor och ljus. Folk som grät. Konserter som ställdes in. Löpsedlar satt uppe om att 9 människor hade klämts till döds. Alla mina släktingar och vänner ringde och var oroliga. De var så lättade över att jag levde. Så lättade att ingen av oss hade farit illa. Och jag var lättad över att vi hade varit hungriga och hångelsugna och inte hade stått mitt i trängseln.

Säkertheten på Roskilde blev ju 1000 gånger bättre efter olyckan, i Tyskland läggs festivalen ner. Det är ju för all del bra att säkerhet blir bättre, men det är så fruktansvärt att det alltid ska inses när det väl är försent. När vissa oroliga mammor faktiskt aldrig får tag på sina barn. När flickor ligger och gråter i leran och vet att de aldrig mer får äta hamburgare och hångla med sin kärlek igen. När vissa aldrig mer kommer hem...

Om ord som fastnar och tjusigt 60-talsfolk

Vissa perioder är det hemskt svårt att förhålla sig till skrivandet här på bloggen. Ord fastnar ibland på fingertopparna, och lossnar kanske först i en liten skrivbok bredvid sängen, i ett mail till någon, eller i luften mellan vänner på en alldeles för varm balkong. Och ibland är det ju t.o.m så att de stannar på fingertoppen, på tungspetsen eller längst in i hjärtat utan att vilja lämna kroppen.

Det har varit en tung sommar på många vis. Inte bara för mig, utan även för väldigt många runt omkring mig. Och att skriva saker här... ja, det kan lätt bli fel liksom, och det är därför jag varit så tyst.

Jag har velat fram och tillbaka om jag kanske faktiskt ska sluta blogga, men jag tror inte jag vill det. Det ligger mig egentligen ganska varmt om hjärtat... Så jag tror jag stannar kvar en stund.

Min kameraladdare har varit på villovägar länge, den är på väg till mig nu. I brist på egna bilder får ni några bilder på det som förgyller mina klibbiga sommarkvällar nu när jag jobbar väldigt mycket. "Mad men". Åh, vad tjusiga de var i början på 60-talet. Man blir ju knäsvag. Och jag är hoppläst förälskad i Joan... ( Den rödhåriga kvinnan). Oh, my!