Om man ändå vore en superhjälte.

Jag skulle nog behöva lägga mig ner och vila en stund. Var som helst. Mitt på gatan. Bara känna marken mot ena kinden och solen mot andra.

Mitt hjärta slår så fort så ofta. På morgonen när jag vaknar är min kropp förlamad ( jag brukar vara rätt okej på morgnarna) och när jag har som mest att göra vill jag verkligen ibland bara krypa ihop till en boll och känna solen mot kinden, men jag är så rädd att jag inte ska ta mig upp då, så jag struntar i det. Sommaren är ung och solen värmer länge till, och det är en tröst nog så stor.

Jag jobbar på två jobb nu. Har sällan en dag ledig, minns inte riktigt sist. Samtidigt springer jag på castings, och för varje nej blir jag lite mera nedbruten men försöker putsa bort det från min axel. På kvällarna på sistone har det varit packning, uppackning och logistik hur man ska frakta möbler och grejer från olika ställen till ett annat när man är en ganska svag tjej, utan bil, med knappt någon tid.

Just nu är allt kaos runt omkring mig, och jag kämpar med att försöka ta en sak i taget, vilket jag är fruktansvärt dålig på. Vill att allt ska bli klart på en gång, så att jag i lugn och ro kan njuta av rosévin i maj-solen. Men att göra allt på en gång är ju omöjligt. Om man inte är en superhjälte. Jag är ju tyvärr alldeles vanlig... Dötrist.

Pin It