söndag 2 maj 2010

Moln kom i vägen, men baby, du är alltid den finaste...



Han frågade mig om jag alltid kommer vara såhär? Om jag ständigt kommer längta iväg och bort och om jag nånsin kommer komma ner från mina moln, ner på jorden där han står? Jag säger att jag inte vet och tittar ner på honom från molnen. Det är såhär jag alltid varit. Kanske skulle jag inte längre vara jag om jag kunde sluta med det? Du är så vacker där du står på marken i dina converse. Jag försöker hålla mig kvar, men vingar tycks alltid växa ut och fastän du är lång så når vi snart inte varandras händer.

Och nu är det ganska ensamt här uppe...

1 Comment:

Annika said...

Det tråkiga med att alltid vara på väg någonstans är ju att man missar det som är här och nu. Och man kommer ju aldrig fram.
Ändå har vi alltid så lätt att inte vara närvarande och "gilla läget"...