Tankar en sen kväll i Juli.

Vissa dagar känns ju allt bara lite tungt... T.ex. när man måste gå upp tidigt på morgonen och gå till ett jobb som är helt okej men inte det man drömmer om... Och när man får en ångestklump i magen för att man inte vet om man någonsin kommer få det där jobbet ( eller den där lägenheten, eller den där killen...) och man blir alldeles förvirrad för om det inte blir så vad ska det bli av en då? Om man inte når sina drömmar vad var meningen då?

Jag hatar när ångestklumpen i magen tar över... När man inte ser till det fina man ändå har för att det bara tycks som att alla dåliga tankar får plats... Bitterhet, avundsjuka, orolighet, panik och rädsla för att man inte kommer åstadkomma nåt bra i livet.

Men nånstans under alla de dåliga orden finns det ju ändå en liten flicka kvar som försöker ta sig upp bland alla deppiga tankar om livet. En flicka med hoppfulla ögon. En flicka som är den jag vill vara. Och så länge hon finns kvar har inte allt gått till spillo.

Jag tror inte på evig lycka... Livet är som en berg o dal-bana, och det är ju det som är tjusningen med det också. Jag är glad att jag är nere ibland, för det betyder också att jag är kapabel att vara väldigt uppåt. Det måste ju vara tråkigt att vara en person som inte har upp-och ner gångar, de har ju definitivt ett tråkigare liv. Tryggare kanske, lugnare kanske, men tråkigare...

Jag kommer nog alltid vara upp & ner, fram & tillbaka, bak & fram. Det är dödsjobbigt ibland, och helt underbart ibland.

Jag vet inte om jag kommer nå mina drömmar, det kan man ju aldrig veta... Men jag vet att jag har ett liv och att det är här och nu. Jag kan välja att låta ångestklumpen ta över, men jag kan också välja att lära mig leva med den och kämpa för att den ska bli mindre och inte ta över. Att hitta min balans. Jag väljer det sista... Jag ska verkligen försöka. Försöka förminska alla problem som för mig tycks bli så stora. Försöka se en ljus framtid. Och vem vet, kanske hinner drömmarna ifatt på vägen...


BILD

Pin It