Det här längtar man ju faktiskt en smula till...´

Woody.

Jag tillhör ju typen som gillar Woody Allen-filmer. Neurotiska, hispiga, roliga, lite jobbiga och med genomarbetad dialog.

På senaste åren har han ju varit på väg bort från sina typiska komedier och även om jag tyckte att "Matchpoint" var väldigt bra ( den bästa av hans filmer de senaste åren) så har jag saknat hans gamla jargong.

I hans senaste film " Whatever works" är han dock tillbaka i sin typiska genre. Filmen var helt okej, inte en av hans bästa, men okej. Absolut sevärd. Den kändes dock lite stressad, som att de hade för lite tid på sig att jobba med karaktärerna. Kändes inte riktigt naturligt. Men han verkar vara lite stressad den där Woody, för trots att han är typ 75 så kastar han ju ur sig filmer på löpande band.

En favorit är förstås Annie Hall... den är ju ett litet mästerverk.





Jag vill se massa av hans gamla filmer igen, det var så längesen. Men de är inte så lätta att få tag på...

Någon som har nån som ligger och skräpar?

Skåpförvandling

Ibland kanske man inte hittar exakt det där skåpet man tänkt sig. Eller så kanske man inte vill att ens IKEA-möbel ser exakt ut som alla andras. Då får man fixa och trixa lite.
Före:


Efter:

"My girl"

Alltså, jag dör vad fin den här filmen är. Jag älskade den så mycket när jag var liten. Har inte sett den på säkert 15 år...

Jag minns att jag köpte en humör-ring, och jag minns att jag hatade bin mest av allt. Jag minns att jag oxå var rädd för döden, och att jag grät så mycket som jag aldrig nånsin tidigare gjort under en film. Mycket mer kommer nog tillbaka om jag ser den igen... För åh! vad jag älskade "my girl".

Tappad glädje.

Jo ni förstår, jag tror att jag har tappat min glädje. Helt plötsligt känns det som om alla små glädjepartiklar i min kropp har samlats ihop till en boll, och att bollen råkade hoppa ur min kropp när jag hickade eller så...

Men jag hoppas att det snart känns bättre. Det brukar ju göra det. Annars känns det ju allt för hemskt.

Här kommer i alla fall en fin bild som ljusar upp lite:

Världens bästa konst.

Har man vägarna förbi Östersund under det närmsta halvåret tycker jag att man ska besöka Jamtli och utställningen:



Man kan se Monet...

Och van Gogh...

Det här kan man tro är en tavla, men det är ett rum innanför ett fönster som är uppbyggt efter van Goghs tavla "Rummet".

Ernst Billgren...

och Roy Lichtenstein....

Vermeer... och många många fler.

Kruxet är ju förstås att ingen tavla är äkta. Allt är kopior. Antingen avmålat så likt som möjligt, eller tryckt.

Det kan ju kännas lite ovärt att se oäkta tavlor, det tänkte i alla fall jag. Men det är en fantastiskt fin utställning! Som att kliva in i en konsthistoria-bok.

I japan finns det tydligen ett gigantiskt fejk-museum och det har ju ett fantastiskt undervisningsvärde! För hur häftigt det än må vara att se originalen så kostar det extremt mycket både i tid och pengar och alla kanske inte har möjlighet att förverkliga det... Här får man möjlighet att se allt på en gång! Superbra, tycker jag.

Jag tänker på dig...

Positivt om hösten som trots allt lurar bakom knuten.

Det är så himla märkligt... För en månad sedan kunde jag inte sova på kvällarna när jag tänkte på hösten. Jag fick sådan ångest över att sommaren skulle vara över och allt skulle vara mörkt och grått...

Jag känner fortfarande svag ångest, men jag känner hur den sakta men säkert ebbar ut och håller på att övergå i en liten längtan. Längtan efter att det blir mörkare, längtan efter att tända ljus och krypa upp i soffan med en kopp te, längta efter att ta promenader med tjock-kofta och halsduk bland färg-sprakande träd och sedan gå in och dricka varm choklad...

Tänk vad bra det är att man anpassar sig! Jag vill inte ha höst än, det får gärna vara några fina sommardagar till. Men när dessa dagar varit, då känns det ändå helt okej att hösten smyger sig på. Det är inte så ångestladdat ändå...

Idag köpte jag en fin kofta på rea som ska få vara med mig mycket i höst och vidare sen. För även om jag har förlikat mig med tanken på hösten, så gruvar jag mig ändå för att mörkret varar så fasligt länge sen, och då känns det lite lättare om man känner sig fin...

Drömmar om resor...

Åh, jag är så himla sugen på att resa iväg på äventyr... I morgon åker jag till Östersund och det blir ju trevligt, men det är inte riktigt den sortens resa jag menar... Jag vill åka långt bort! Till främmande platser, främmande språk och främmande människor...



Bilder

Tankar en sen kväll i Juli.

Vissa dagar känns ju allt bara lite tungt... T.ex. när man måste gå upp tidigt på morgonen och gå till ett jobb som är helt okej men inte det man drömmer om... Och när man får en ångestklump i magen för att man inte vet om man någonsin kommer få det där jobbet ( eller den där lägenheten, eller den där killen...) och man blir alldeles förvirrad för om det inte blir så vad ska det bli av en då? Om man inte når sina drömmar vad var meningen då?

Jag hatar när ångestklumpen i magen tar över... När man inte ser till det fina man ändå har för att det bara tycks som att alla dåliga tankar får plats... Bitterhet, avundsjuka, orolighet, panik och rädsla för att man inte kommer åstadkomma nåt bra i livet.

Men nånstans under alla de dåliga orden finns det ju ändå en liten flicka kvar som försöker ta sig upp bland alla deppiga tankar om livet. En flicka med hoppfulla ögon. En flicka som är den jag vill vara. Och så länge hon finns kvar har inte allt gått till spillo.

Jag tror inte på evig lycka... Livet är som en berg o dal-bana, och det är ju det som är tjusningen med det också. Jag är glad att jag är nere ibland, för det betyder också att jag är kapabel att vara väldigt uppåt. Det måste ju vara tråkigt att vara en person som inte har upp-och ner gångar, de har ju definitivt ett tråkigare liv. Tryggare kanske, lugnare kanske, men tråkigare...

Jag kommer nog alltid vara upp & ner, fram & tillbaka, bak & fram. Det är dödsjobbigt ibland, och helt underbart ibland.

Jag vet inte om jag kommer nå mina drömmar, det kan man ju aldrig veta... Men jag vet att jag har ett liv och att det är här och nu. Jag kan välja att låta ångestklumpen ta över, men jag kan också välja att lära mig leva med den och kämpa för att den ska bli mindre och inte ta över. Att hitta min balans. Jag väljer det sista... Jag ska verkligen försöka. Försöka förminska alla problem som för mig tycks bli så stora. Försöka se en ljus framtid. Och vem vet, kanske hinner drömmarna ifatt på vägen...


BILD

Så djävulskt vidrigt!

I morse drog jag på mig jeansen jag haft på Väddö och gick i väg för att köpa lite frulle. Väl hemma gjorde jag en god portion gröt och satte mig till rätta i soffan för att avnjuta ännu ett avsnitt av "Mitt så kallade liv". Eftersom jeansen är väldigt tajta ( har blivit lite väl mycket god mat den här semestern) så tog jag ju förstås av dem.

Plötsligt upptäcker jag en liten sårskorpa på insidan av låret. Den är väldigt liten så jag rycker bort den utan att tänka. Problemet är att det inte är en sårskorpa. Det är en FÄSTING! Åh, fy i hela helvetet vad äckligt!

Får ju lätt panik och anser mig själv som döds-sjuk direkt ( är ju så hypokondrisk att det är lite knäppt). Men efter några samtal nu och flitigt googlande känner jag mig lugnare... Jag tror att den knappt hunnit borra sig in. Den satt väl kvar i jeansen från helgen och hoppade på mig i morse. Jag fick med huvudet ut trots att jag bara drog utan strategi och det var inge blod i den ( det måste ju betyda att den knappt hunnit påbörja sin måltid)

Sen är ju risken för TBE väldigt liten har jag nu läst. Så det borde ju inte vara någon fara. Eller? Får hålla koll på min röda lilla prick där han satt.


Det mest vidriga är ju att en sån här äcklig liten parasit har suttit på min kropp och ännu värre försökt borra sig in i mig....

Väddö, vin & vänner.

I torsdags åkte jag och Marcus ut till Väddö där Marcus föräldrar har hus. Hela fredagen lagade vi mat, bakade bröd och rabarberpaj, gjorde whisky-sour och fixade... För på fredag kväll väntade vi fin-besök av Sarah + Simon och Jeanette + Oscar.

Titta så gott!
Middag första kvällen.
Jeanette + Oscar.
Vi satt uppe till 3 och pimplade vin, så lite trött var man på lördagen. Men det blev en fullspäckad dag ändå förstås!
Vi gick på promenad med Ludde.
Så han fick bada...


Sen begav vi oss till Knapp Karlsson.
Det är världens mysigaste kafé/krog.
Det här är det gulligaste jag sett. jag trodde inte att det var på riktigt. Små sval-bebisar.
Vi åt glass.
Sen åkte vi hem och solade.
Och badade.

Korvgrillning.

Hammock-häng


Sara + Simon
På kvällen spelade vi galen-panna. Det är roligt men många blir ganska irriterande när de inte kommer på vem de är. Jag vann, så jag blev inte irriterad... =)

Sen blev de ju förstås lite gitarrplinkande. Mysigt...

Idag solade vi lite till och åt sill-lunch. Sen for de hem i bilen. Jag och Marcus tar snart bussen. Himlans trevlig helg!
Men nu känns allt lite tomt. Nu är min semester slut och jag vet inte riktigt vad jag ska längta efter.... Men det blir nog bra...

Frankie and Johnny.

Alltså, jag är ju en sådan hopplös romantiker så det är inte klokt. Och jag är en sådan sucker för romantiska filmer så det är ännu mindre klokt. Jag vill leva i filmerna, jag vill vara huvudkaraktären som är med om allt det där romantiska ( ja alltså, jag trivs med den jag är, men jag lyckas alltid identifiera mig själv så mycket med dem.... och det är roligt att drömma sig bort och låtsas att ens liv är en film. Då blir det oxå lite mer som en film...)

Idag kom jag att tänka på en film jag inte sett på ett bra tag. När jag bodde i Thailand för några år sedan var den min favorit och jag tittade på den om och om igen. Den är från 1991 och den heter " Frankie and Johnny". Den är fantastisk. Ett filmtips såna här dagar då sommaren är på väg att regna bort...

Undersköna Michelle Phiffer och stilige Al Pacino.


Frankie är lite av en ensamvarg och sådär härligt bitter på kärleken och livet.( Det var jag i Thailand, därför var det extra lätt att identifiera sig med henne =)) Hon har ju nästan slutat tro på kärleken... eller är i alla fall alldeles för rädd för den...


Men den där nya kocken är ju väldigt charmig...





Tandborstscenen är väldigt fin...

Ja, det börjar bli dags att damma av den här gamla rullen igen. Det är den definitivt värd!