lördag 17 mars 2012

Du kände mig när åren var terminer, när sommaren var helig och nätterna var allt.






Vet inte riktigt hur det hela går till. Men plötsligt är hon bara en självklarhet i mitt liv. Hon som tidigare varit en siluett i parallellklassen blir plötsligt den jag delar alla tankar med. Vi är 15 år och har precis lika stor tonårsångest. Sitter i timmar och oroar sönder oss över att vi är de enda 15-åringarna i världen som inte kysst någon. Tar påtår efter påtår på Permans kafé i Östersund och drömmer om resor, stora världen utanför skolkorridorer och pojknackar att pussa.

Tusen år senare är vi fortfarande så himla fina vänner och bor fortfarande i samma stad fast en annan. Hon är gift sedan 1 år och ska få en bebis om 2 månader. Känns overkligt och väldigt fint. Jag ligger stormsteg efter på den fronten, men det gör inget. För även om vi inte delar samma ångest längre, så vet jag att jag kan prata med henne om allt. Att hon alltid lyssnar. Att hon alltid har så kloka saker att säga. Och att hon för alltid kommer att vara en självklarhet i mitt liv. Hon är världens finaste. Min Jeanette.

2 Comments:

Jeanette said...

Underbara Isa! Mina hormoner klarar inte dessa inlägg, nu bölar jag på bussen... :) Ja åren verkligen flyger förbi men vad som än händer så finns jag alltid för dig.

whitemaskgirl said...

Barndomsvänner är något av de finast som finns. Ta väl vara på varandra!