Stora kängor och smala ben.

Följ min blogg med Bloglovin

Kanske var det 1998 jag köpte mina första par dr Martens. Snubblade runt i dessa stora kängor på smala ben i skolans långa korridorer. Drack stora mängder kaffe i skolans café och log lite rodnande mot alla dödscoola killar i musiktrean. Drömde om stora saker som framtiden utanför skolans väggar, och mindre saker som att hångla sönder sig med skolans sötaste kille på helgens fest. Minst lika viktiga drömmar...

I år kände jag att det var dags för ett par dr Martens igen. 13 år har gått. 13 år av vansinnig livsglädje, fruktansvärd framtidsångest, fantastiska möten, dödsångest, resor, jobb och en jäkla massa hångel. :) Mycket har såklart förändrats, men när jag tog på mig mina nya skor för första gången var det som om allt kom tillbaka till mig för en liten stund. Lukten i Helges fik, gitarrspelandet i korridorerna, pirret i magen och längtan ut. Längtan bort från de trånga, långa korridorerna. Det är fint på nåt vis. Att en del av 15- åriga Isabelle bor kvar därinne.  Om 13 år till ska jag fylla 42. Det känns inte lika fint (min åldersnoja är alltid värst i december eftersom det innebär att jag snart blir ett år äldre). Men vid 42 är man förhoppningsvis tusen livserfarenheter rikare och tillfreds med sin ålder.

Kängorna kan vara mitt bästa köp i år. De är stabila, fodrade och varma och helt perfekta för mig som ju fryser konstant från oktober till april.

Bland speglar, lättklädda damer och tekoppar.

Alltså, i söndags var jag på något som var ungefär hur trevligt som helst. Black birds afternoon tea- burlesque i Spegelsalen på Berns. I mysigaste lokalen bjöds det på te, jättegoda kakor, julstämning, fin sång, burlesque-bingo, underbara kostymer och lättklädda damer(och herre :). Om det blir igen så tycker jag ni alla ska gå! Det var helt fabulöst!

Let it snow...

Förra helgen var det julmarknad i Östersund. Som tur var kom snön precis lägligt och jag & Christian sprang runt bland virvlande snöflingor och drack glögg när vi frös lite om fingertopparna. Lite julstämning infann sig, även om den försvann ganska fort när jag kom tillbaka till Stockholm. Kanske att jag förtränger lite att det är jul eftersom jag inte får fira den hemma med min familj. Känner mig väldigt ledsen över det. Julen är ju liksom enda ljusglimten i det evighetsmörker som vintern för det mesta kan tyckas vara. Men det blir nog fint ändå. Ska vara på båten med mina fina kollegor. Och jag ska njuta av varje sekund, för 3 dagar efter julafton vinkar vi hejdå till båten och till varandra. Vemodiga tider...

Lånade verkligheter där mina drömmar bor.

Dagar, veckor, månader har gått sedan sist.  Min höst har för det mesta varit helt fantastisk. Den har tillbringats i Stockholm, på båten bland alldeles för höga vågor, i New York och i Paris.

I New York promenerade jag avenyer upp och ner tills fötterna nästan blödde. Jag förälskade mig i Central Park och önskade att jag en dag får bo i Williamsburg. Jag grät som ett barn när jag såg Billy Elliot på Broadway, drack öl på mysiga barer där de spelade the Smiths, åt pizzaslices och pancakes tills jag nästan storknade och promenerade sen ännu mer. Men mest av allt kanske jag ändå låtsades att jag var med i en Woody Allen-film. Det är lite så livet känns när man är i New York. Filmiskt.

Ungefär 15 minuter efter att jag anlänt till Paris kände jag att det var min stad. Drömde mig bort till en värld där jag kunde flytande franska, hade en liten mysig lägenhet i Marais och ett stammishak runt hörnet där man alltid kunde få krispiga baguetter och dricka billigt rödvin. Men förutom att drömma mig bort så var jag bl.a på hemmafest vid Champs Elysée, drack världens godaste Mohitos på en liten stökig restaurang i Montmartre, hamnade på en märklig stripklubb, lyssnade på en skönsjungande man i trappan vid Sacre Coeur, pussades i fina gränder i Marais och kände att verkligheten inte alltid är så dum den heller. :)

Höst har blivit till vinter. I alla fall i almanackan. Inte så mycket i verkligheten. Här i Stockholm regnar det och är milt som om det vore Oktober. Men mörkt är det. Jag tänder precis som alla andra ljus för att bota rädslan för mörkret och inbillar mig att det är mysigt. Och ibland är det ju faktiskt det på riktigt. Väldigt mysigt.